Sida 732
Vrtra ...
Vulgus, Lat, menige man, den obildade hopen. Jfr Profanum vulgus.
Vulgär (Lat. vulgaris , af vulgus; se d. o.), som är utmärkande för menige man, alldaglig, utan lyftning, låg, ohyfsad, simpel. – Vulgärlatin. Se Romanska språk. – Vulgärrationalism. Se Lutherska läran, sp. 320–321.
Vulkan, den försvenskade formen af Lat. Vulkanus.
Vulkan (af Lat. Vulcanus, se d. o.), geol., en antingen helt ringa, vanligen rund, upphöjning eller ett ofta högt berg (eldsprutande berg), som står eller förr stått i förbindelse med jordens inre medelst en rörformig, lodrät kanal, genom hvilken upphettade eller glödande och smälta stenmassor jämte gaser och vattenånga uppkastas. Det finnes äfven sådana vulkanöppningar, ur hvilka endast ett med vatten uppblandadt slam framqväller, s. k. slamvulkaner, samt sådana, som utveckla endast gaser, s. k. gasvulkaner (se d. o.).
Man skiljer emellan ännu verksamma vulkaner och utslocknade, hvilka senare under den historiska tiden icke varit i verksamhet. Flere tusen vulkaner äro kända. De förekomma öfver hela jorden, vid eqvatorn lika väl som i polartrakterna, i norra lika väl som i södra hemisferen. I afseende på fördelningen har man anmärkt, att de hufvudsakligen förekomma i närheten af hafskusterna och på öar, ja t. o. m. på hafsbottnen, och endast undantagsvis i de inre trakterna af fastlanden. I synnerhet äro de amerikanska och de asiatiska kuststräckorna, som begränsa Stilla hafvet, äfvensom öarna uti detta, utmärkta för en stor ymnighet på vulkaner. Dock ega äfven de flesta af Atlantiska hafvets öar vulkaner eller berg af vulkaniskt ursprung, t. ex. Azorerna, Kanarieöarna, Kap Verde-öarna, S:t Helena m. fl. – Bland de mera kända vulkanerna ligga högst få på större afstånd än 300 km. från hafskusten. De märkligaste äro Vesuvius (Italienska halfön), Etna (Sicilien), Hekla (Island), Jorullo (Mejico), Cotopaxi (Syd-Amerika). Det vulkanrikaste land på jorden är Java. Verldens högsta vulkanberg torde vara det nära 7,000 m. höga Aconcagua inom Chiles vulkanområde. I Europa finnas utslocknade vulkaner inom Auvergne i Frankrike, Eifelområdet i Tyskland, i det spanska Katalonien samt på några ställen i Österrikiska Schlesien, i Mähren och i Siebenbürgen. Hvad Sverige beträffar, hafva under tertiärtiden vulkaniska utbrott egt rum inom basaltområdet i mellersta Skåne, ryolit-området vid sjön Mien i södra Småland och andesit-området vid sjön Dellen i Helsingland.
Till den allmänna yttre karakteren hos ett vulkanberg höra dess kägelform och den trattformiga insänkningen i toppen, den s. k. kratern , hvilken nedåt fortsätter såsom en smalare eller vidare kanal. Käglans spets är än mera, än mindre afstympad, beroende af kraterns storlek, hvilken dock ej står i något förhållande till sjelfva bergets storlek. Det finnes små, oansenliga vulkaner, som hafva en i sanning ofantlig öppning, under det att många större visa en ganska liten kittelformig fördjupning på toppen. Vulkanerna Tengghèr på Java och Kilauea på Havaii hafva de största kända kratrar. Vanligen befinna sig vulkanerna flere tillsammans i samma vulkaniska trakt, och de äro då antingen ordnade i rader, s. k. kedjevulkaner, eller grupperade rundt omkring en stor vulkan, hvilken liksom bildar medelpunkt till de öfriga, s. k. centralvulkaner. Till det förra slaget höra de på Amerikas vestkust och Asiens östkust belägna vulkanerna. Etna på Sicilien är en tydligt utvecklad centralvulkan. Kedjevulkanerna hafva troligen bildats utefter större, enstaka remnor, som uppstått i den fasta jordskorpan, och som blifvit fyllda med fasta ämnen, utom på just de punkter, der vulkanerna nu befinna sig. Sjelfva vulkanberget har bildats genom sammanhopandet af de från jordens inre uppkastade ämnena, slagg, lava m. m., hvarigenom ett kägelformigt berg småningom uppbygts öfver en remna eller kanal i den fasta jordskorpan, som i öfrigt kan ligga tämligen orubbad. Vulkanerna ega perioder af verksamhet och hvila. Ju längre hvilan varat, dess fruktansvärdare plägar det utbrott blifva, hvarmed verksamhetsperioden åter börjar. En vulkans utbrott utgör alltid en utomordentligt storartad och underbar företeelse. Det förebådas vanligen af ett doft, underjordiskt dån, hvilket stundom står i sammanhang med jordstötar eller fullständig jordbäfning. Det underjordiska bullret tilltager alltmer i styrka och öfvergår vid våldsammare utbrott till det häftigaste brakande, ej olikt kanonskott och skarpa åskknallar. Dånet och darrningen i marken komma troligen från ett ansenligt djup, ty ej sällan förnimmas båda dessa företeelser på betydligt afstånd från vulkanen, alldeles som om denna befunne sig i närmaste granskap. Redan under flere dagar före utbrottets början visar sig öfver kratern en rökpelare, som efter hand tilltager i omfång och täthet samt i lugnt väder uppstiger till flere tusen fots höjd. Slutligen börjar det egentliga utbrottet (eruptionen). En häftig stöt, åtföljd af ett fruktansvärdt brakande, tillkännagifver, att de ångor och gaser, hvilka sträfva att bana sig väg ut i luften, öfvervunnit de förhandenvarande hindren och att kraterkanalen öppnats. En explosion har inträffat. Väldiga ångmassor jämte stenar och sand, som förut fyllt kratern, uppslungas högt i luften. Igenom den smälta lavan (se d. o.), som nu stigit till en viss höjd i kraterkanalen, uppstiga tätt efter hvarandra ofantliga blåsor af vattenånga ur kraterns öppning. Dessa blåsor brista sönder, när de närma sig ytan, samt rycka då med sig en oerhörd massa rödglödgade lavastycken, hvilka, i form af större och mindre block och stenar, uppslungas till en betydlig höjd, hvarifrån de nedfalla dels tillbaka i kraterns djup, dels, och hufvudsakligen, på bergets sidor. De smälta lavastyckena blifva under sin färd genom luften stundom afrundade, innan de hunnit stelna, samt bilda stora, runda bollar, som kallas vulkaniska bomber; de mindre bitarna benämnas lapilli eller rapilli. Dessutom utstötes ur vulkankratern en särdeles stor myckenhet fint, slaggartadt stoft (s. k.
Källa: Project Runeberg · ·
