Sida 99
Äfventyr på landsbygden
ställe och begaf mig åter på väg till Stocksund. Natten hade nu inträdt, och en temligen mulen himmel hvälfde sig öfver sundet när jag beträdde bron. Hur jag ansträngde mina ögon, upptäckte jag likväl ingen lefvande varelse. Kommen på andra sidan bron, tog jag genast vägen ner till sjön och befann mig snart framför den lilla paviljongen, hvars dörr, med ett fönster på hvardera sidan om den, vette åt stranden. Allt var tyst, och fönstren voro mörka. Jag närmade mig porten och bultade med knytnäfven länge och väl på den. Ändtligen öppnades en fönsterruta, och ett huf-,vud med nattmössa visade sig. Det var bokhandlaren sjelf.
»Hvad är det för en hund som håller ett sådant väsen på porten?» frågade han barskt.
»Jo, det är jag, herr Alberg,» svarade jag; »som porten var stängd, måste jag bulta på, ty jag har något högst angeläget att säga herr Alberg.»
»Hvem är du?»
»Hvem jag är? Hå, jag går bara i Clara skola, men ...»
»I Clara skola?» upprepade bokhandlaren; »men vänta, hör på du, heter du Ekström, du?»
»Jo,» svarade jag, något förundrad öfver att han kände mitt namn.
»Då är du munsiörsnusen, som man hela aftonen letat efter öfver allt. .. Packa du dig genast till staden och hem, det råder jag dig till!»
»Jag tänker inte följa det rådet,» förklarade jag; »men deremot råder jag herrn att vara på sin vakt i natt, ty fölen stund sedan hörde jag två stortjufvar tala 0111, att de tänkte bryta sig in hos herrn för att röfva och mörda.»
»Hvad begär du för den historien?» frågade bokhandlaren, . hånleende; »du begär först herberge hos mig öfver natten, sedan en kopp kaffe 'med skorpor innan du går, och slutligen en hacka eller par för att stryka kring vägarne med. Maka dig genast din väg, och rör du med ditt finger vidare vid porten, så sätter jag ett hagelskott i benen på dig.»
Dervid drog han in hufvudet och stängde fönstret. Jag hade visserligen hört omtalas sjelfbjudna tjensters vanliga öde; men att man hotar den med hagelskott i benen som vill rädda ens egendom och lif, föreföll mig något för starkt. Jag erfor en verkligen dödande ängslan, ty bof-varne kunde hvarje ögonblick komma för att verkställa sitt dåd. Jag vågade icke bulta på ånyo, men då jag icke
Källa: Project Runeberg ·
