Sida 100
Äfventyr på landsbygden
kunde lemna bokhandlaren åt sitt öde, skyndade jag upp till värdshuset, hvars port väl var stängd, men i hvars fönster ljus ännu lyste. Men just som jag höjde handen för att bulta på porten, kände jag mig bakifrån gripen af en stark arm, och när jag såg mig om, trodde jag mig i den, som fattat tag i mig, igenkänna brovaktaren, en tretton qvarters rese, hvilken jag vid mitt förra besök sett stå vid bommen, som var slagen tvärs öfver vägen vid slutet af Stocksuudsbacken, den tiden mycket brantare än nu.
»Hvad vill du? Hvem är du?» frågade han, gripande med skrufstädskraft om mina begge armar. »Hjerta i min talg,» ropade han, »tror jag icke nu att jag har fågeln på limstången!... Jag har sett dig förut här i dag; du är bestämdt dén som rymt från patron Sönnerlund. Seså, din göker, det hjelper inte att spjerna mot; jag har lofvat sätta dig i bur, i fall jag en gång fick dig i vingen.»
Under dessa ord släpade han mig, oaktadt mitt motstånd, till den lilla stugan, som då stod vid bommen, och drog mig in i ett ruskigt kyffe, svagt upplyst af en dank med lång hängande veke.
»Du vet inte hvad det kostar du att öfverfalla sin husbonde med hugg och slag,» fortfor brovaktaren; »du tror kanske du slipper för det du är öfvermage, men nog får du släppa till skinnet, så tunnt det än är, det kan du lita på . . . Vill du hålla mun på dig, göken gal inte efter midsommar.»
»Jag bryr mig inte om hvad som kan hända mig,» ropade jag förtviflad, »men medan ni håller mig inspärrad här inne, mördas han, den olycklige, som bor dernere vid sjön, ty jag säger eder att tjufvar, och det kanske i denna stund, bryta sig in hos bokhandlaren . . . Jag har nyss varnat honom, men han trodde mig inte ... Nu varnar jag er, och om inte ni heller tror mig, så får ni en menniskas blod på ert samvete. Gör nu hvad ni behagar, er grobian, men jag tvår mina händer!»
»Du kunde så gerna ha sagt, att hela skeppslaget står i ljusan låga,» svarade brovaktaren med ett gapskratt, »du slipper ändå inte ut. .. Snegla inte åt dörren, för der är lås för lädersäck, ska jag säga dig, och håll dig i skinnet så länge du ännu har det i behåll.»
Vridande händerna under den högsta ångest, gick jag en god stund af och an i den trånga kammaren, utan att vidare yttra ett enda ord; men slutligen var det som om
Källa: Project Runeberg ·
