Sida 199
Prinsessan Amazili
»Hur står det annars till vid Berggrens teater?» frågade hon vidare.
»Ack,» svarade jag, »från denna stund har jag glömt, att det finns någon annan teater i verlden än den kungliga i Stockholm!»
»Ni tycker om Ferdinand Cortez?»
»Hvad frågar jag efter Ferdinand Cortez!» utbrast jag i min hänryckning; »hvad är det för storverk uti att bränna sina skepp, när man landat vid en strand, hvars Amazili ni är! Om jag också ensam kommit dit, hade jag stannat qvar, äfven med risk att bli uppäten af Amerikas vildar!»
Amazili smålog och spände i- mig sina stora granna ögon. Jag minnes ej om hennes ögon voro blå eller bruna. Men vissa ögon hafva ingen bestämd färg, de bära ljusets alla skiftningar. Man ser blott lågan och känner endast verkan af den. Och likväl var hon då något öfver trettitalet, en fatal ålder, i synnerhet för scenens qvinliga artister.
»Supera hos mig i afton!» bjöd mig Amazili, tryckte min hand och försvann.
Ungefär femton år derefter ■— ett försvarligt skutt i en menniskas lefnad — stannade jag en vårafton utanför ett mindre trähus vid Sibyllegatan å Ladugårdslandet. Ofvanom porten lästes på en svartmålad skylt: »Här för-säljes sicilianska tvålkulor», och innanför ett fönster en trappa upp syntes också en rad kulor af olika färger.
»Der är det,» mumlade jag för mig sjelf, gick in i huset, uppför en smal trätrappa och in i en låg sal, tem-ligen tarfligt möblerad. Det dröjde icke länge förrän i salen visade sig ett äldre fruntimmer i bomullsklädning, öfver hvilken var kastad en sjal, mycket stor och som bestämdt varil mycket dyrbar. Jag visste nog hvem det der fruntimret var, men svårligen kunde jag igenkänna anletsdragen, och jag tänkte ovilkorligen på Tegnérs vers om den blinde Leopold:
»Han var ej mer, som förr, den glade Förtjusarn, hörd af stad och land,
Ty mörkret för att hämnas hade Uppå hans ögon lagt sin hand.»
Här var det gracerna det gälde. På samma fält der de förr firat så stora triumfer hade de nu lidit det känn-
Källa: Project Runeberg ·
