Sida 267
Några gröna strån
blir äfven han uppsagd af kyrkorådet, sedan han väl hunnit glömmas af de sina.
Jag slog mig ned på en sten i grannskapet och kastade en blick omkring mig på den tufviga gräsmattan. Något af dessa grässtrån måtte väl härstamma från den friska torfva jag som barn lagt på hennes graf. Aldrig utdör riktigt en familj i blommornas rike. Jag ryckte några gröna strån från marken och fäste dem i knapphålet på min rock. En vemodig känsla grep mig i samma ögonblick. Hvad hade väl blifvit af mig sedan jag första gången stod på detta ställe, vätande med mina tårar de plöröser jag då bar? Jag var fjorton år då och nära trettio nu. Min mor såg i mig ett geni, och hvilken mor ser ej i sitt barn någonting utomordentligt! Hon ser ju allt genom kärlekens förstoringsglas, och ett grässtrå blir som en palm i hennes ögon. Jag hade blifvit en klen skådespelare, jag kunde icke neka det för mig sjelf, ehuru jag icke alltid tyckte om att någon annan sade det. Jag borde ha blifvit något annat, tänkte jag i mitt innersta. Det var likväl för första gången en sådan tanke uppstått hos mig. Så länge man är ung, har det der kringflackande lifvet någonting behagligt med sig och som blandar bort hvarje tanke på framtiden.
När jag lemnade kyrkogården, medförde jag en svidande känsla af att onyttigt ha lekt bort mitt lif, och jag tänkte med en viss ovilja på att jag ånyo skulle beträda samma för mig så ofruktbara bana. Jag tittade på de gröna stråen jag fäst i knapphålet och tyckte, att de antagit en blek, dyster färg. Låg det måhända i dem en vink, en förebråelse från ett kärt väsen på andra sidan grafven?
Medvetslöst fortsatte jag vägen, passerade Storgatan och Djurgårdsbron, icke stannande förrän jag kommit inom Blå porten. Vid åsynen af slätten midt framför mig med det pittoreska berget i fonden, der jag så ofta i min barndom lekt med mina skolkamrater, försvann all min dysterhet, och endast glada minnen bemäktigade sig min själ.
Det kan vara som det är, tänkte jag nu; jag kan så gerna vara en medelmåttig skådespelare som en medelmåttig bokhandlare eller boktryckare, hvilka begge yrken jag, såsom läsaren vet, äfven försökt mig något uti. Jag kastade en begärlig blick på det lilla teaterhuset, som skymtade fram mellan träden. Delands teatertrupp residerade om sommaren der. Jag påskyndade mina steg, men hejdades af en annan
Källa: Project Runeberg ·
