Sida 268
Några gröna strån
tanke. Jag borde ovilkorligen söka upp min vän Jean Högqvist. Jag visste ej hvar han bodde, men hans syster hade sin sommarvilla på Framnäs. Det var för sent att göra min uppvaktning hos Emilie Högqvist, ty klockan var nio, och ovisst var också, om hon den tiden träffades hemma. Men jag kunde råka någon af hennes domestiker och genom dem få veta hvar brodern höll till. Jag ändrade kurs, sträckte ut stegen och befann mig snart utanför den lilla allén som ledde till Framnäs.
Framnäs, det gemensamma namnet för de många små flyttbara paviljonger, hvilka utan smak och ordning finnas sammangyttrade vid Brunnsvikens södra strand, såg likväl den tiden icke så otympligt ut som det presenterar sig nu, sedan flere något vackrare byggnader blifvit uppförda i närheten. Men den mellersta eller största paviljongen förefaller äfven i dag, till följd af sitt romantiska läge, ganska inbjudande, och det var just denna paviljong som under flere somrar beboddes af Emilie Högqvist. Fönstergardinerna på den sidan, som vette åt strandvägen, voro nedfällda och porten stängd. Jag svängde kring husknuten och befann mig snart vid den sidan af paviljongen som vette åt sjön. Der stannade jag tvärt med tillbakahållen andedrägt, ty jag såg en syn som mången skulle vilja skåda.
Jag såg på en grönmålad soffa en qvinlig gestalt med hakan stödd mot handen och blicken riktad utåt sjön. Det var Emilie Högqvist sjelf, ännu i fulla glansen af sin skönhet, liksom hon var på högsta höjden af sin talang; det var svenska scenens allmänt tillbedda drottning, hon som alla den tidens tungor mest talade om och allas blickar helst sökte, till en del La Valliére, en del Marion Delorme och en del, den bästa, hon sjelf, ty det var två stora krafter som inom henne alltid täflade med, men aldrig kunde öfverträffa hvarann, och det var hjertat och snillet. Också slöto de i tid ett oupplösligt förbund att alltid troget följas åt och lika verksamt bistå hvarandra.
»Ekström!» ropade Framnäs’ herrskarinna, resande sig upp och vänligt räckande mig handen; »ni här? Hjertligt välkommen! Men när kom ni till Stockholm?»
»För ungefär en timme sedan,» svarade jag; »men värdigas ursäkta, att jag så här dags gör min visit! Sådant var icke heller min mening, men jag trodde, att någon här kunde säga mig hvar Jean bor.»
Källa: Project Runeberg ·
