Sida 269
Några gröna strån
»Jean blir icke litet glad, när han får träffa er; han talar knappast om någon annan. Ännu en gång välkommen, min bäste vänl Och tro mig, det ligger i dessa ord vida mer än vanlig artighet. Jag står i stor skuld hos er. Ni har, himlen vete hur många år, burit nästan alla mina bekymmer för min bror. Jag har väl oräkneliga bekanta och vänner, hvilka nog förstå att göra sig påminta. Endast ni har glömt det, och jag hade nästan glömt det sjelf, hvilket är oförlåtligt. Ni mår väl, ni ser ut som sjelfva helsan, ni har blifvit en ganska vacker karl, bäste Ekström,» tilläde hon med sin mest skalkaktiga min.
»Ni finner mig ensam hemma,» fortfor hon, »och det är för första gången på mycket länge. Också har jag njutit obeskrifligen deraf. Men vet ni, hvad jag tänkte på just när ni kom? Jo, att det skulle vara bra angenämt att en stund få gunga på vågen denna herrliga afton. Der ligger min gondol. Vill ni vara min gondolier? Godt! Lagunen är ej Venedigs, men himmeln, aftonhimmeln är Stockholms, och den byter jag inte bort mot all söderns herrlighet.»
Med några årtag voro vi från land. Emilie Högqvist var ytterligt glad, hon talade om våg och vind, om konst och teater.
»Ni vet, bästa Ekström,» yttrade hon bland annat, »att Jean skall uppträda på Lindebergs teater; tror ni han lyckas?»
»Jag är viss derpå.»
»Det vore för väl. Jag vet, att han är mycket omtyckt i landsorten. Men mången som anses utmärkt der blir ganska tarflig, när han uppträder i hufvudstaden, och orsaken dertill ligger mindre i talangen än i tillförsigten till sig sjelf, och denna är lika behöflig som stödet för plantan. På landsortsteatern ser man ingen öfver sig, men sjelf ser man öfver alla andra, och det stärker ens mod. Träder man deremot upp på en större teater, ser man icke blott jemnhöga, utan äfven en och annan högre än en sjelf. Då böjer sig sjelftilliten och drar talangen med sig. Den stackars plantan förlorar sitt stöd.»
»Men kärleken till konsten är väl också ett stöd,» invände jag.
»Men som böjer sig vid första motgång,» svarade Emilie. »De första åren jag uppträdde på teatern misslyckades jag totalt. Man kallade mig ett sjåp på scenen; jag var outhärdlig att se, fast man nog hade den godheten att
Källa: Project Runeberg ·
