Sida 300
Werder-geväret ...
sedan han 1657 afböjt en honom tillbjuden lärostol i historia, 1662 kallad att bekläda den för honom särskildt inrättade professuren i svenska antiqviteter samt utnämndes 1666 derjämte till riksantiqvarie och assessor i Antiqvitetskollegium. Han afgick såsom riksantiqvarie 1675 och såsom räntmästare 1679, men förordnades sistn. år till universitetsbibliotekarie, med bibehållande af professuren. Död i Upsala d. 3 Jan. 1682. -- Sedan Jón Rugman (se denne) skaffat isländska handskrifter till Upsala, kastade V. sig med hela sin själ öfver fornnordiska språk och antiqviteter, hvilket studium han invigde vid lärosätet. Bland hans lärjungekrets fanns sjelfve Olof Rudbeck d. ä., som skulle blifva den väldigaste målsmannen för den »hyperboreiska» skola, hvilken V. på sätt och vis grundlade inom häfdaforskningen. V:s karakter bar prägeln af gammaldags svenskhet. En man af gudsfruktan, stark fosterlandskärlek och enkla seder, rättfram och utrustad med praktiskt sinne, var han oböjligt sträng mot sig sjelf och andra i pligters uppfyllande, och ej sällan urartade dessa egenskaper till sträfhet eller ofördragsam häftighet. Detta skönjdes i synnerhet i den bittra lärda fejd, som 1672--81 pågick mellan honom och Schefferus (se denne) angående det hedniska Upsala tempels läge m. m., en fejd, som innerst hade sin kärne i motsatsen mellan V:s rudbeckianska funderingar om Sveriges uråldriga anor och den mer vetenskapligt kritiske Schefferus' afvisande hållning gent mot den »yfverborna» skolan. Striden, som tyvärr förbittrade bägges senare lefnadsår, hade det goda med sig att den utdanade en första början till en verklig metod i den inhemska historieforskningen (jfr Cl. Annerstedt: »Schefferus och Verelius, en literär fejd i sjuttonde seklet», i »Ur några antecknares samlingar. Gärd.... till G. E. Klemming», 1891). På de nordiska studiernas fält har V. rest sig en varaktig minnesvård med sitt isländska lexikon Index linguae veteris scytho-scandicae sive gothicae (utg. af O. Rudbeck 1691) och sina med svensk öfversättning försedda editioner af isländska sagor: »Gothrici et Rolfi, Westrogothiae regum, historia» (d. v. s. Götreks och Rolf Götrekssons saga; 1664), »Herrauds och Bosa saga» (1666), »Hervarar saga» (1672) m. m. Nämnas må äfven Manuductio ad runographiam etc. (1675; på latin och svenska). Gustaf II Adolfs idé om ett »consistorium ecclesiasticum generale» (se d. o.) förfäktades af V. i Dissertatio de hierarchia (utg. 1722; på svenska 1724). V. hade större makt öfver latinska språket än någon af hans samtida i Sverige. Hans 1730 utgifna »Opuscula» på latin, »Vereliana», innehålla bl. a. en liten roman, Iter cosmopolitanum, skildrande en »verldsborgares reslif» i en diktad verld, som återspeglar verklighetens dårskaper och laster; berättelsen är genomträngd af vemodig poesi och verldskännedom. Rudbeck tillegnade V. första delen af sin ryktbara »Atlantica».
Verelst [fer-]. 1. Pieter V., holländsk målare, hvars födelse- och dödsår äro okända, var enligt data på sina taflor verksam mellan 1643 (48?) och 1668. Det förstnämnda årtalet bär hans Bondstuga i Köpenhamns museum. 1668 måste han för skuld rymma från Haag, der han för det mesta hade bott sedan 1642, och der han 1656 var med om att grundlägga det nya målaregillet »la Confrérie». Han målade dels stora genreartade halffigurer, såsom Porträtt af en gammal gumma (1648, i Berlins museum) och Qvinna, som nystar garn (i Dresdens museum), dels små genretaflor af interiörer med ljusdunkel och figurer, såsom Sömmerska (i Berlins museum), ett par Gubbar (i Dresden), Spelande bönder (i Kassel) samt ett par bordtaflor i Wiens kejserl. galleri. V. igenkännes på sin guldgula köttfärg och sin ulliga penselföring (Woermann). -- 2. Simon V., holländsk målare, den föregåendes son, f. i Haag 1644, d. i London, enligt uppgift 1721, blef 1666 mästare i Haags Lukasgille, men var sedermera länge verksam i London, der han målade blommor samt porträtt af hofvets män och högadeln. I Sveriges Nationalmuseum finnes af honom Blommor i glas (signerad). -- 3. Herman V., holländsk målare, den föregåendes broder, f. i Haag på 1640-talet, d. i London omkr. 1690, var lärjunge af sin fader samt bodde till 1667 i Haag, derefter till 1670 i Amsterdam, sedermera i Wien och sist i London. Han målade vanligen blommor, men äfven porträtt, af hvilka tvänne (ett af Johan de Witt, Hollands rådspensionär, och ett af hans fru, bägge 1667) finnas i Amsterdams Rijksmuseum. C. R. N.
Werenskiold, Erik Theodor, norsk målare och tecknare, född d. 11 Febr. 1855 i Vinger i Österdalen, blef student 1872 och vistades 1876-80 i München, hvarefter han tillbragte några år i Paris. Sedan 1883 har han bott i och vid Kristiania. W. hör till den nyare norska konstriktningens förnämsta målsmän och utmärker sig i synnerhet genom en fin och sann uppfattning af naturen. Sina typer hemtar han mest från allmogelifvet och ger dem en bakgrund af synnerligen stämningsfulla landskap. Mest bekant är hans Bondbegrafning i Norge (utst. i Berlin 1886, i Köpenhamn 1888 och i Paris 1889), en enkel, men gripande tafla, som tillhör norska nationalgalleriet i Kristiania. Derjämte märkas Telemarksjäntor, Ett möte, Minnen m. fl. Äfven som porträttmålare har W. åstadkommit ypperliga arbeten, bl. a. porträtt af Björnstjerne Björnson (i nationalgalleriet), Grieg och Ibsen (1891). På de senare åren har han vunnit ett stort namn genom sina illustrationer till norska folksagor, hvilka teckningar höra till det mest nationella, som konsten i Norge skapat. En viss folklig humor i förening med en fin stämning gör dem till mästerverk i sitt slag och ställer konstnären värdigt vid sidan af de båda sagoförtäljarna, Asbjörnsen och Moe. 1888 var W. åter i Paris och studerade då på Bonnats atelier. Vid verldsutställningen i Paris 1889 tillerkändes honom hedersmedalj. I förening med sin landsman Fr. Thaulow anordnade W. på våren 1892 en större utställning i Stockholm. E. H.
Vereschagin (Verestchagin, Veresjtsjagin), Vasilij Vasiljevitj, rysk målare,
Källa: Project Runeberg ·
