Sida 336
Vervins ...
Han dog d. 2 Mars 1791. W. var en kraftfull organisatör och egde äfven en stor administrationsförmåga. Hans nobla och djupt allvarliga väsende i förening med en klar och konstlös vältalighet, som aldrig föll i den vulgära tonen, beredde honom ett oerhördt inflytande öfver menniskors själar. Tänkare eller teolog af betydenhet var han icke, men väl en ganska skicklig polemiker. Han åtnjöt ända in i sena ålderdomen en afundsvärdt god helsa, kanske till följd deraf att han tillbragte sitt lif i fria luften, på hästryggen, under sina oupphörliga predikofärder. W. utgaf bl. a. »Christian library» (50 bd) och i förening med sin broder Charles (se nedan) Psalms and hymns (1738; flere uppl.) samt skref Notes on the Old and New testaments (1764), Doctrine of original sin (1757), Survey of the wisdom of God in creation (1763) m. m. Hans »Works» utgåfvos 1818 (11:te uppl. i 15 bd 1856--57). Den fullständigaste biografi öfver honom är den af Tyermari (1870; 3:dje uppl. 1876). -- W:s broder Charles W., f. 1708, d. 1788, deltog hela tiden vid hans sida i skapandet af den metodistiska rörelsen och utmärkte sig såsom diktare af en mängd psalmer, åt hvilka hans rika religiösa känsla samt uttryckets sanning och lif förläna ett varaktigt värde. Han utgaf ej mindre än 4,100 psalmer, som han sjelf diktat, och efterlemnade i handskrift omkr. 2,000.
Vesontio. Se Besançon.
Vesoul [vssoul], hufvudstad i franska depart. Haute-Saône, vid Saônes biflod Durgeon och jernvägen Paris--Mülhausen. 9,602 innev. (1886). Lycée, offentligt bibliotek (20,000 bd) och arkeologiskt museum. Det isolerade koniska berget La Motte (452 m.), som skyddar staden i n., lemnar en vacker utsigt öfver Jura och Vogeserna. På toppen står ett votivkapell sedan 1854.
Vespa L., geting, zool., typen för fam. Vespidae inom steklarnas ordning (Hymenoptera). Bland de skandinaviska arterna är bålgetingen (se d. o.) den största. Allmänna getingen, V. vulgaris L., har svart grundfärg. Hufvudet, mellankroppen och skutellen äro gulfläckiga och bakkroppens ringar öfvervägande gula, men hafva framkanterna ojämnt svarta och en svart, liten fläck i det gula å sidorna. Se vidare Getingar. O. T. S.
Vespasianus, Titus Flavius, romersk kejsare, föddes år 9 e. Kr. nära Reate i Sabinlandet af en landtmannafamilj, kom tidigt i statens tjenst och utmärkte sig under fälttågen genom mod, pligtuppfattning och sträng krigstukt. Efter att hafva förvaltat Kreta och Cyrene fick han af kejsar Claudius öfverbefälet i Britannien, men drog sig senare tillbaka från offentligheten, tills han år 67 skickades för att kufva judarnas uppror. Efter vunna framgångar belägrade han 69 Jerusalem, då han i Östern utropades till kejsare i stället för den oduglige Vitellius. Striden utkämpades i Italien af fältherren Antonius Primus, och först år 70 anlände V. till Rom, der han förut af senaten och folket insatts till kejsare. V. var en soldat nästan af gamla stammen, utan högre bildning, men med ett sundt, praktiskt förstånd och godt omdöme samt sträng mot både sig sjelf och andra. Det var en icke lätt uppgift han fann för sig, uppgiften att bringa ordning och reda i det först under Neros styrelse och sedan under tronstriderna så illa medfarna riket. Det gällde att skaffa trygghet utåt och stadga i det inre. V. visade sig vuxen ställningen. Judéen kufvades till slut genom sonen Titus (se denne). Batavernas farliga resning under Claudius Civilis (se denne) qväfdes; parter och sarmater höllos i tygeln. I Britannien fortsattes eröfringarna. Fasta provinser upprättades i Asien af dittills varande lydstater, och kolonier anlades. Manstukten i hären upprätthölls med kraft och stränghet; det pretorianska gardet upplöstes, och i dess ställe inkallades nya kohorter från Italien. Till formen behandlade V. senaten i det hela hänsynsfullt, men han genomförde med bestämdhet den monarkiska principen, lät titeln imperator -- förut mera enstaka -- användas såsom officiel, upptog i senaten många ansedda män från provinserna och gaf dessa senare en starkare ställning, höll sträng uppsigt öfver senatorer och riddare, likasom öfver de allt mäktigare vordne frigifne, stiftade nya lagar, ordnade rättskipningen och inskränkte angifvareväsendet. Sjelf viste han upprätthålla sin värdighet med kraft, men utan onödig stränghet a-- att Helvidius Priscus blef afrättad var mannens egen skuld -- och visade ett i det hela tillgängligt väsende samt var i vänners krets glad och något grofkornigt skämtsam. Man förebrådde V. girighet, men efter Neros vansinniga slöseri behöfdes, för att finanserna skulle kunna upphjelpas, ej blott sparsamhet, utan ock ökad beskattning och stäfjande af missbruk, såsom i domänförvaltningen. Äfven har det anmärkts, att V. lät sig alltför angeläget vara att nedrifva Neros praktbyggnader. Till en del torde detta hafva sammanhängt med hans sträfvan att genom byggnadsverksamhet skaffa arbete åt hufvudstadens befolkning. Det varaktigaste minnet af V:s byggnadslust är den af honom påbörjade stora amfiteater, hvars ruiner ännu i dag beundras i Colosseum. Slutligen bör här meddelas, att V. gjorde början till anställande af offentligen aflönade lärare, nämligen professorer i vältalighet. V. dog år 79 efter en styrelsetid af omkr. nio år, hvarunder han återställt ordning och skick i riket samt kraftigt bidragit till sammanslutningen af de olika delarna och deras romanisering. Utom Titus, hvilken efterträdde honom som kejsare, hade V. sonen Domitianus, som blef Titus' efterträdare. R. Tdh.
Vesper, Lat., aftonstjernan. Se Hesperos.
Vesper l. vespera (Lat., »afton») kallades den sedan det 4:de årh., såsom en motsvarighet till det judiska aftonoffret, hvarje dag brukliga kyrkliga aftonbönen, hvilken sedermera upptogs bland de inom klostren iakttagna s. k. horae canonicae (se d. o.) och då hölls kl. 6 på aftonen, såsom ännu sker inom den romersk-katolska kyrkan. Sedan vespern blifvit en af de »kanoniska timmarna», utgjordes den i början så godt som uteslutande af psalmsång. Längre fram under medeltiden utvecklades den, i
Källa: Project Runeberg ·
