Sida 337
Vervins ...
likhet med »matutinen» (morgonmässan), till en fullständig gudstjenst med rik liturgi, i hvilken vexelsång, solo- och körsång, utgjorde de förnämsta beståndsdelarna, men hvarvid också bibelläsning och bön förekommo, och i denna form firades den såsom daglig aftonmässa icke blott i klosterkyrkorna, utan äfven i öfriga kyrkor. Denna liturgiska medeltidsvesper har den romersk-katolska kyrkan bibehållit nästan oförändrad, åtminstone på sönoch högtidsdagar. -- Inom den lutherska kyrkan bibehölls i början den dagliga vespern såväl som matutinen i de större städerna, der tillgång fanns till öfvade kyrkokörer, ehuru med några förändringar i medeltidsritualen. Småningom inskränktes emellertid vesperfirandet till lördagsvespern (»biktvespern»), ett slags beredelsegudstjenst till söndagen, och söndags vespern. Till slut afskaffades lördagsvespern, och söndags vespern förenklades till den nuvarande s. k. aftonsången, likasom den dagliga vespern under söknedagarna blifvit förenklad till den nuvarande dagliga aftonbönen i kyrkorna. Under de senare åren har dock mångenstädes inom den lutherska kyrkan visat sig ett vaknande intresse att återupplifva de gammallutherska liturgiska vespergudstjensterna. J. P.
Vesperbilder (af Lat. vesper, afton) kallas framställningar af de på aftonen efter Kristi korsfästelse närmast följande tilldragelserna: nedtagandet från korset, Jesus begråtes af de sina (dit höra de s. k. »pietà-grupperna») och Jesu begrafning.
Vespergudstjenst. Se Vesper.
Vespertillo. Se Fladdermöss och Mustaschfladdermusen.
Vesperugo, Lat. 1. Aftonstjernan. -- 2. Zool. Se Fladdermöss.
Vesphökar, Pernini, zool., en liten fogelgrupp med de i art. Vesphökslägtet anförda egenskaperna.
Vesphökslägtet, Pernis, zool., tillhör familjen hökartade foglar (Falconidae) och ordningen roffoglar (Accipitres) inom foglarnas klass. Detta slägte utmärker sig derigenom att trakten mellan hvartdera ögat och näbbroten, som hos öfriga hökartade foglar är beväxt med fina fjäderborst, är försedd med täta småfjädrar af vanlig form. Tarsernas nakna del samt tårna äro beklädda med nätformigt delad hud. Näbben är hoptryckt och utan sidoflik. I Europa förekommer endast en art, vesphöken l. bivråken, P. apivorus. Kroppsfärgen är något vexlande, ofvan mörk, under ljusare. Stjerten är lång, rundad, gråspräcklig, med tre till fyra svartbruna tvärband. Kroppslängd omkr. 60 cm. Bivråken, som liknar de vanliga vråkarna, skiljes lätt från dessa, äfven då han flyger, genom färgen af vingarnas undre sida, som är hvit, med svarta pennspetsar och tvärband. Han förekommer här och der i Skandinavien utan att någonstädes vara allmän. Han är en flyttfogel, som lemnar landet i Aug. eller Sept. och återvänder i April eller Maj. Liksom vråkarna kan bivråken ej fånga sitt byte i flygten. Hans mest omtyckta föda är getingar; dock lär det ej i första rummet vara de fullt utbildade, med stickande gadd försedda insekterna han griper, utan företrädesvis deras larver och puppor, för hvilkas skull han förstör getingarnas bon. Han förtär äfven andra insekter och dessutom grodor, ödlor, ormar, sorkar, mullvadar etc. På grund af denna för en roffogel något egendomliga diet torde bivråken kunna anses för en öfvervägande nyttig fogel. Boet bygges uppe i träden. Äggen (3--4) äro gulröda, med brunaktiga fläckar. L-e.
Vespidae. Se Getingar.
Vespucci. Se Amerigo Vespucci.
Vessby. Se Längjum 1.
Wessel, Johann (äfven kallad Gansfort efter en by i Westfalen, från hvilken hans familj härstammade), en af de främste bland reformationens förelöpare, föddes omkr. 1419 i Groningen (Nederländerna) och erhöll sin första uppfostran hos Gemensamma lifvets brödraskap i Zwolle, hvarest den bekante Thomas a Kempis och särskildt dennes bok »Om Kristi efterföljelse» på honom utöfvade ett stort inflytande. Efter att hafva gjort grundliga studier vid Kölns universitet besökte han flere andra högskolor, framförallt Paris, hvarest han under sexton år lär hafva verkat såsom fri akademisk lärare. Han uppehöll sig äfven någon tid i Rom. W:s eminenta begåfning och stora lärdom förskaffade honom vedernamnet Lux mundi (»verldens ljus»). Omkr. 1479 drog han sig tillbaka till sin hembygd och egnade återstoden af sitt lif åt fortsatt teologisk forskning samt åt ungdomens undervisning dels i klostret på S:t Agnesberget vid Zwolle, dels i sin födelsestad, hvarest han dog 1489 och fick sin sista hviloplats under hufvudaltaret i klosterkyrkan. Hans sista ord voro: »Jag känner ingen annan än Jesus, den korsfäste». -- Luther har gifvit W. det vittnesbördet: »Om jag förut läst Wessel, så kunde mina vedersakare lätteligen tro, att jag tagit allt af honom, ty så öfverensstämmande är bägges vår anda». W:s öfverensstämmelse med Luther framträder i synnerhet i hans lära om den hel. skrift och de kristnes allmänna prestadöme samt i hans uppfattning af aflaten, boten, tron och rättfärdiggörelsen. Deremot erinra hans läror om nådavalet, kyrkan och nattvarden mera om den reformerta kyrkan. Om hans uppfattning af skärselden se d. o. Bland hans efterlemnade skrifter, hvilka till en stor del blifvit förstörda af tiggaremunkarna, intager den med titeln Farrago (d. v. s. blandfoder) det främsta rummet. En samlad upplaga af hans qvarvarande skrifter ombesörjdes af Petrus Pappus (1614). Jfr K. H. Ullmann: »Reformatoren vor der reformation» (1841--42). J. H. B.
Wessel. 1. Peder W. Se Tordenskjold. -- 2. Johan Herman W., norsk skald, född d. 6 Okt. 1742 i Vestby (i närheten af Kristiania), der fadern, en brorson till sjöhjelten Tordenskjold, var komminister, kom vid 16 års ålder i Kristiania katedralskola, hvarifrån han 1761 dimitterades till universitetet i Köpenhamn. År 1772 debuterade han med sitt »sörgespil i fem optoge», Kjærlighed uden strömper, som uppfördes på k. teatern i Mars 1773. Stycket är en glänsande parodi på dåtidens
Källa: Project Runeberg ·
