Sida 370
Vestindiska kompaniet ...
från unga år åt det tekniska af bergshandteringen och genomgick 1847--48 Falu bergsskola, hvarefter han engagerades att sköta de inom Dannemora bergslag varande masugnarna. 1859 utnämndes han till direktör på Jernkontorets metallurgiska stat, hvilken befattning han innehade till sin död, d. 12 Nov. 1891. W:s förnämsta lifsgerning är den under hans verksamhet inom Dannemora bergslag af honom konstruerade och efter honom uppkallade gasrostugnen (se Jern, sp. 1126), hvilken fått en vidsträckt användning, vid alla masugnar, der man har svafvelhaltiga malmer att tillgodogöra. Såsom jernkontorsdirektör var W. äfven mycket verksam för bessemerhandteringens införande i Sverige. C. A. D.
Westman, Gustaf Edvard, landskapsmålare, född i Gefle d. 16 Maj 1865, idkade sina konststudier hufvudsakligen i Paris å atelier Julien samt hos Benjamin Constant och landskapsmålaren Jourdeuil. Sina flesta motiv har han hemtat från Normandie, Skagen och Åland. Han utställde första gången å salongen 1889 och deltog i de svenske konstnärernas utställning å verldsexpositionen i Paris s. å., der han fick mention honorable för en Strandbild från Skagen. Å Salon des Champs-Elysées 1890 utställde han Höst i Finland, som mottogs gynsamt af den franska kritiken.
Vestmanland, landskap i Svealand, är beläget mellan 59° 24' och 60° 12' n. br. samt 3° 45' och 1° 8' v. lgd (från Stockholms observatorium). Det gränsar i n. till Dalarna, i ö. till Upland, i s. till Mälaren, Södermanland och Nerike samt i v. till Värmland. Arealen utgör 8,242 qvkm. land och 658 qvkm. vatten, tillsammans 8,900 qvkm. Folkmängden i landskapet utgjorde vid 1891 års slut 166,471 pers. -- Med undantag af den såsom gångar eller »stockar» uppträdande diabasen, hvars framträngande ur smälthärdar i jordens inre med skäl anses hafva inträffat under den siluriska perioden, hänföres hela den fasta berggrunden inom landskapet till urbergets långa bildningstid. Såväl dess äldsta som dess yngre och sannolikt allra yngsta afdelningar finnas der företrädda. Urbergets äldre afdelning (företrädesvis gneiser af olika slag) är rådande inom landskapets östra och mellersta delar. Der finnas visserligen äfven ganska stora områden af det yngre urberget (såsom Salafältet, Ramsberg-Norbergsfältet, Uttersberg-Köpingsfältet, hvart och ett åtskilliga mil i längd), men hufvudmassan utgöres af gneiser, om än fläckvis mera granulitiska (såsom strecket ö. om Vesterås). Deremot är den lagrade berggrunden inom den till Örebro län hörande, vestra landskapsdelen nästan uteslutande att hänföra till det yngre urberget. Detta består väsentligen af granulit (hälleflintgneis), ibland qvartsitartad, ibland hornblendeförande, ofta porfyroidisk, samt kalksten och glimmerskiffer; men längst i vester invid Torrvarpen m. fl. till Svartelfsdalen hörande sjöar möter ett särskildt parti, på hvilket ansenliga massor af konglomerat, dolomit och lerskiffer trycka en mera ovanlig prägel. Jämte dessa lagrade bildningar uppträda de massformiga, särskildt graniterna, i mycket stor mängd. Sålunda så att säga kringramas det nyssnämnda stora, yngre urbergsområdet till större delen af graniter, bland hvilka den grofkorniga Örebrograniten spelar hufvudrollen, hvarjämte stora fält af pegmatitartad granit visa sig inom dess östra del. Dessutom finnas snart sagdt otaliga dioritpartier (såsom i närheten af Sala, Björkesta, Ramnäs och inom Örebro län) samt på flere ställen diabas, dels och särskildt inom nyssnämnda område såsom gångar fortlöpande i n. n. v. -- s. s. ö., dels ock såsom breda, stockformiga partier (Salatrakten). Till det yngre urberget höra de mera utbredda partierna af urkalksten, hvaraf landskapet eger sammanhängande massor af större längd och ytvidd än veterligen något annat landskap i riket. Främst dervid är det kalkstensfält, som från södra änden af sjön Elflången med mindre afbrott fortgår förbi sjöarna Vikern, Åsbosjön, Fåsjön och Rossvalen till Håkansboda i Ramsbergs socken. Den största mäktigheten uppnås inom bältets sydvestra del. Ett annat, mycket ansenligt område uppträder på ömse sidor om sjön Torrvarpen och fortsätter mot n. v. in i Värmland. Kalkstenen vexlar både till utseende och till kemisk sammansättning inom vida gränser. Man trätfar hvita, gråa, ljusgula, rödletta och gröna varieteter, grofkorniga och finkorniga, marmorarter och simpla kalkstenar i vanlig mening. Vidare kunna somliga benämnas rena kalkstenar, medan andra ega en så hög halt af talkjord, att de rätteligen böra kallas dolomiter. Dessa sistnämnda råda i fältet kring Torrvarpen. -- Som bekant tillhör V. vårt lands på grufvor och mineralfyndigheter rikaste område. Bland jernmalmsgrufvor erinra vi blott om Norbergsfältet, Stribergs-, Stripa-, Dalkarlsbergs-, Strossa-, Lombergs-, Pershytte-, Klacka- och Lerbergs-, Ställbergs-, Haggrufve- samt Blankafälten m. fl.; bland koppargrufvorna: Nya Kopparbergs grufvor samt Håkansbodafältet; bland silfvergrufvorna: Sala, Hellefors och Guldsmedshyttan. Men utom dessa och dylika vigtiga malmförekomster ega många grufvefält så att säga verldsrykte i rent vetenskapligt afseende för intressanta mineralfyndigheter, så t. ex. Bastnäsberget i Skinskattebergs socken för sin »tungsten» m. fl. cerium-mineral, äfvensom för tellur-, vismut- och kobolt-mineral, Dalkarlsberget, i närheten af Nora stad, för wolfram-mineral, Käringbricka i Vestra Fernebo socken för kromhaltig rutil m. m. En mycket vigtig omständighet må ej förbigås i denna korta geologiska skildring, nämligen att de allra flesta malmfyndigheterna tillhöra det yngre urberget och att det är en tämligen genomgående regel för jernmalmerna, att de s. k. torrstenarna (qvartsiga, mer och mindre blodstensrika) tillhöra den äldre delen af denna afdelning, medan de s. k. qvick- och biandstenarna (med »grönskarn», kalk- och manganhalt) hänföras till en något yngre nivå. -- Stor omvexling erbjuda äfven de lösa l. qvartära bildningarna. Af de för Sverige så utmärkande rullstens- eller sandåsarna framstryka genom provinsen dels flere hufvudåsar, såsom
Källa: Project Runeberg ·
