Sida 465
Vierwaldstättersjön ...
stod W. fullständigt på religionsfrihetens och de kyrkligt frisinnades sida. Hans predikningar hade merendels en praktisk riktning, i det de vände sig mot laster, lagbrott, villomeningar o. s. v.; gerna voro de äfven systematiskt undervisande. W. fick teol. doktors titel 1844, utnämndes 1847 till kyrkoherde i Helsingborg och kallades 1857 till domprost i Göteborg. Den nitiska och oaflåtliga verksamhet han äfven der i många riktningar utöfvade var för samhället af djupt ingripande betydelse. Han dog i Göteborg d. 10 Okt. 1877. Till minne af den väldige talaren och i högsta måtto uppoffrande själasörjaren restes 1880 på hans graf en genom sammanskott åstadkommen vård (med porträttmedaljong, utförd af Fr. Kjellberg). En annan minnesvård, rest invid Vislanda--Bolmens jernväg, der denna passerar hans födelsegård, invigdes s. å. med minnestal af dåv. landshöfdingen G. Wennerberg.
Vid sidan af sitt historiska utgifvarevärf försökte W. sig på diktens område med Minnessånger ur Wärend (1824), Starkodds sånger (s. å.) m. fl. Efter hand utgaf han ett icke ringa antal akademiska disputationer, bland dem en vidlyftig svensk klosterhistoria, De claustris svio-gothicis (1832--33). Det förnämsta vedermälet af hans eldiga nitälskan för Sveriges literära och historiska minnen är hans i ovanlig grad sakrika verk Sveriges sköna litteratur, en öfverblick vid akademiska föreläsningar (del. 1--3 1833--35, del. 4--5 1847--49; 3:dje uppl. af del 1. om svenska kyrkans sköna literatur, 1866), en grundritning i stor skala, som går från äldsta tider fram till 1844. W. talar der oftare som skald och fosterlandsvän än som lugnt ransakande häfdaforskare. Planen är bristfällig, öfverskådlighet saknas, hugskott och felaktiga detaljer är det godt om i arbetet, men man möter der städse en sjelfständigt och originelt dömande, demokratiskt klarsynt kritiker med skatter af lärdom och nya, snillrika idéer, uttryckta i en stil, hvars bildrikedom är af upplifvande art. Gifvet var, att W:s nykterhetsifran skulle hindra honom att trots erkännande af den poetiska halten i t. ex. Bellmans skaldskap åt denna riktning inom poesien egna rättvis uppskattning. Af Svenska akad. erhöll W. 1863 Karl Johans pris för sina literärhistoriska förtjenster. Ett annat storverk var hans medarbetareskap i »Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenske män» (23 bd, 1835--57), utg. af Sondén (t. o. m. bd 2), Palmblad och W. Den sistnämnde har deri (under signaturen -n) författat nära hälften, i det att hans bidrag utgöra 778 biografier, sammanlagdt 10 1/2 bd. Äfven till samma arbetes nya följd, »Svenskt biografiskt lexikon» (6 bd, 1857--68), lemnade han en mängd bidrag. Vidare märkas Ny Smålands beskrifning inskränkt till Vexiö stift (3 bd, 1844--46, med Bihang 1847; ett topografiskt och arkeologiskt arbete) samt Sydskandinavernas förstfödslorätt, ett bidrag till kritik af Skandinaviens urhäfder (1846). I handskrift utarbetade han »Bidrag till en svensk vapentolkning och ättlära för äldre tider» (till 1625), hvaraf största delen ingått i artiklar i »Biogr. lex.» -- För Sveriges räddning undan dryckenskapslastens ekonomiska och moraliska förderf verkade W. icke blott med talarens tunga, utan äfven i en mängd skrifter, bl. a. Hvad skall man säga om detta nykterhetsväsen, i fall man annars tror Guds ord? (1837) och Historik öfver svenska bränvinslagstiftningen under 200 år (1840). Han redigerade 1838--47 tidtals »Nykterhetsvännernas tidning». Vidare finnas af honom minnessånger öfver aflidna samt predikningar, tidnings- och tidskriftsuppsatser m. m. till ganska stort antal.
2. Wieselgren [vis-], Harald Ossian, biblioteksman, biografisk skriftställare och publicist, den föregåendes son, föddes i Vesterstads församling i Skåne d. 2 Nov. 1835. Han blef student i Lund 1852 och ingick efter aflagd kansliexamen 1854 såsom e. o. amanuens vid k. biblioteket i Stockholm, men återvände till Lund och promoverades der till filos. doktor 1856. Detta och följande år tjenstgjorde han vid läroverk i Helsingborg och Stockholm, såsom t. f. konsistorienotarie under biskopsvisitationer i Lunds stift och såsom t. f. kanslerssekreterare för Lunds universitet. Under ett halft års vistelse i Paris (1856--57) egnade han arbete åt arkivforskning och åt franska tidningspressen i skandinavistisk riktning. Efter återtagen tjenstgöring vid k. biblioteket förordnades han till andre amanuens 1858, utnämndes till andre aman. 1861 och till förste aman. s. å. samt till bibliotekarie 1877. Under 13 år var han dessutom bibliotekarie hos hertig August af Dalarna. 1864 företog W. en utländsk resa med offentligt uppdrag beträffande den blifvande nybyggnaden för k. biblioteket. Han redigerade 1857--65 »Svenskt biografiskt lexikon. Ny följd» (bokstäfverna A--K) och 1866--79 »Ny illustrerad tidning» (se d. o.), om hvars utveckling han inlade stor förtjenst, och bland hvars medarbetare han ännu qvarstår. Af de hundratals biografier och porträtt-texter han författat i nämnda tidning utgaf han 1880 ett urval af femtio nekrologer under titeln Ur vår samtid. Hans Bilder och minnen (1889) innehålla bl. a. »riksdagsgalleri» (ur »Stockholms Dagblad») och »dödsrunor» (ur »Ny illustr. tidn.» och kalendern »Svea»). I den biografiska konsten torde W. vara den främste bland samtida svenskar. Hans kringsynthet på politikens, lärdomens och publicitetens områden i förening med sympatisk uppfattning samt ett klart, smidigt och omvexlande framställningssätt gör honom särdeles egnad för lefnadstecknarens värf. Omfångsrikare biografiska arbeten af honom äro Lars Johan Hierta (1881) och Cavour, Italiens befriare (1884). W. har äfven skrifvit artiklar i »Historisk tidskrift», i Sv. Landsmålsföreningarnas tidskrift, i »Ymer», i »Antiqvarisk tidskrift för Sverige», i »Samlaren», i »Nordisk Familjebok», i »Ord och bild». Han har i »Aftonbladet» och »Stockholms Dagblad» flere år meddelat resebilder från fordom svenska besittningar (Finland, Östersjöprovinserna, Pommern). I bokform utgåfvos hans resebref Öfver Atlanten (1876). I Svenska fornskriftssällskapets styrelse har W. varit medlem under en följd af år och i dess »Samlingar» utgifvit »Helige Bernhards skrifter» (1865--66). I folkskriftsserierna
Källa: Project Runeberg ·
