Sida 579
Violettblindhet ...
staden, hvarom han sjelf upplyst i sin Mémoire sur la défense de Paris 1870--71 (1871), hvarjämte han då såsom ifrig republikan äfven spelade en politisk rol. -- V:s broder Adolphe Étienne V.-le-D. (f. 1817, d. 1878) var konstkritiker i »Journal des Débats» och landskapsmålare, C. R. N.
Violoncell, Ital. violoncello [-tje'llå], diminutiv af violone, som är augmentativ af viola (se d. o.) och skulle kunna öfversättas med »storfiol», i hvilket fall violoncellen kunde kallas »liten storfiol»; den är också mindre än den största, kontrabasen, fordom kallad violone. Violoncellen (af italienarna äfven kallad endast »cello») konstruerades i likhet med violinen kort efter dennas uppfinning. Redan på 1500-talet byggdes violonceller af instrumentmakarna i Brescia, hvadan historien om att violoncellen skulle hafva uppfunnits af Tardieu omkr. 1700 är en fabel. Men den användes länge endast såsom ledsagande basinstrument till arior, sonater m. m., hvaremot »gamban» var det vanliga solo-instrumentet; formatet var ock något större än det nuvarande, ända till dess Stradivari fastställde detta. Behandlingen är analog med violinens, ehuru greppen äro större och fingersättningen annorlunda, hvarjämte instrumentet hålles icke på armen utan mellan knäna. Strängarna äro stämda i C G d a, således en oktav lägre än altviolinens. Bland framstående violoncellister må nämnas Boccherini, Duport, Dotzauer, Kellermann, B. Romberg, Bohrer, Denninck, Servais, Franchomme, Davidov, Grützmacher, Goltermann, de Sivert, F. Neruda och Popper, i Sverige bl. a. Pihlman, Arnold och F. Söderman. A. L.
Violone. Se Kontrabas 1 och Viola 2.
Viol-rot, rhizoma Iridis, farmak., benämnes i Sv. farmakopén rotstocken af vissa arter af slägtet Iris L. på grund af lukten, som liknar luktviolens behagliga doft. Denna drog är bekant sedan forntiden i Grekland och erhölls då förnämligast af Iris pallida Lam., hvars hemland är östra Medelhafstrakterna alltifrån Istrien och Montenegro. Denna art är sedan lång tid tillbaka odlad och förvildad i Italien, i synnerhet omkring Verona, Florens och Livorno. Samma är förhållandet med I. florentina L., som alls icke är ursprunglig i Florens' nejder, såsom man af namnet kunde tro, utan lär härstamma företrädesvis från Macedoniens kusttrakter. I. germanica L. är icke häller ursprungligen tysk (såsom man skulle kunna sluta af namnet), utan har sitt egentliga hem äfvenledes i Medelhafstrakterna med utbredning till Marokko och Spanien, men kan genom odling fortkomma i Tyskland och södra England. Dessa tre arter odlas i norra Italien kring de ofvannämnda städerna och kring Lucca, för att frambringa »violrot». Denna utgöres af de torkade, ledade, från ytterbark befriade rotstockarna, hvilka insamlas på hösten af 2--3-åriga stånd. Handelsvaran består sålunda af stycken, som äro 10--15 cm. långa och 2--3 cm. breda, plattade, ibland gaffelgreniga, med klubbformiga grenar, utvändigt matt hvita eller gulhvita, släta, med snittytor efter skalningen, stundom något skrynkliga, på undersidan visande ringformiga ärr efter de afskurna rottågorna. En brottyta visar sig jämn, något mjölig (af stärkelse) eller något hornartad. Af de olika handelsslagen sättes den livornesiska violroten främst för sin fina lukt, hvilken genom torkningen framträder starkare. Jämna, släta, genom beskärning mera plattade och mot ena änden något afsmalnande stycken kallas rh. Iridis pro infantibus, emedan den gerna räckes åt barn (Lat. infantes) i tandsprickningsåldern att bita uti, hvartill denna violrot är särdeles passande genom sin måttliga hårdhet och sin behagliga lukt. Ymnigaste beståndsdelen är stärkelse. Den violliknande lukten kommer af en ringa mängd flyktig olja. Den något bittra smaken förorsakas af ett eget bittert och något skarpt harts. Violroten användes föga i medicinen, men begagnas såsom tillsats i tandpulver samt att pulveriserad strö på illaluktande piller. O. T. S.
Violstens-alger, bot., tillhöra slägtet Trentepohlia, som föres till gruppen Chlorophyceae (af Grek. chloros, grön, och fykos, alg) bland algerna (Algae) i kl. Cryptogamia L. Chlorophyceae omfatta, såsom namnet angifver, de gröna algerna, men Trentepohlia gör ett undantag, hvars båda arter bilda brunröda, mycket tunna öfverdrag å underlaget samt äro luftalger, hvilkas celltrådar äro mycket korta och efter torkningen slutligen blifva gråhvita. Den egentliga violstens-algen, Tr. iolithus L., träffar man här och der på stenar, som för någon tid sedan blifvit blottade från sin betäckning af jord eller grus, hälst i barrskogstrakter. Algen öfverdrager större eller mindre yta af stenen med likasom en brunröd färg. Gnider man med handen på en sådan yta, färgas handen gulaktig, och en svag, men tydlig viollukt märkes. En annan art, Tr. umbrina, lefver på löfträds, i synnerhet på fruktträds, bark och förekommer hela året tämligen allmänt. Dess lukt är svagare. Man har funnit, att densamma användes af vissa lafvar till gonidier, kring hvilka deras hyfer (svamptrådar) utveckla sig. Jfr Alger och Lichenes. O. T. S.
Vionville [viångvi'll], by i tyska Lothringen, vid kortaste vägen Metz--Verdun, 17 km. v. om Metz, har jämte den något längre vesterut belägna byn Mars-1a-Tour gifvit namn åt slaget d. 16 Aug. 1870. Tyska krigsledningen, som d. 15 Aug. öfverförde några armékårer öfver Mosel (se Fransk-tyska kriget), trodde Bazaines armé vara i återtåg från Metz och sände 3:dje armékåren öfver Gorze och 10:de öfver S:t Hilaire i nordvestlig riktning att upphinna och fördröja fransmännens aftåg. Bazaine hade dock först d. 15 aftågat från Metz och lägrade under natten till d. 16 kring byn Rezonville. Vid V. stötte 3:dje tyska kåren på fransmännens hela styrka, och en ytterst häftig strid uppstod, i hvilken 10:de kåren ingrep på eftermiddagen. Fransmännen gjorde icke bruk af sin öfverlägsenhet, och med otrolig seghet lyckades tyskarna bibehålla sina intagna ställningar. Fransmännen inställde sitt aftåg och drogo sig efter striden tillbaka. I den samma stodo omkr. 65,000 tyskar mot
Källa: Project Runeberg ·
