Sida 580
Violettblindhet ...
125,000 fransmän, af hvilka senare icke hela styrkan deltog i striden. Förlusterna på hvardera sidan stego till omkr. 16,000 man. C. O. N.
Viotti, Giovanni Battista, italiensk violinist, f. 1753, d. 1824, väckte redan som åttaåring förnäma personers uppmärksamhet genom sitt sjelflärda violinspel och sattes af dem i tillfälle att studera under Pugnani, med hvilken han sedan (1780) gjorde konstresor i Tyskland och Ryssland, till London och Paris. Öfverallt gjorde han ofantligt uppseende, i synnerhet på »concerts spirituels» i Paris 1782--83. Plötsligt upphörde han att spela offentligen och antog en privat kapellmästaresyssla vid en af prinsarna Conti och Soubise beskyddad orkester. Efter ett olyckligt försök såsom ledare af Italienska operan 1788--92 flyttade han till London, hvilket han dock snart måste lemna såsom misstänkt för att vara agent i revolutionens tjenst. Han vistades då några år nära Hamburg, men återuppträdde i London 1794 såsom virtuos samt teater- och konsertledare, tills han slutligen öfvergaf sina konstnärsföretag och slog sig på vinhandel. I Paris uppträdde han dock å nyo 1802 med oförminskad framgång, och 1819 återkom han dit såsom direktör för Stora operan, men pensionerades redan 1822. I sitt spel utmärktes V. af nobelt patos och sjungande ton. Han var en bland de förste, som tillämpade sonatformen på violinkonserter och anlitade orkesterns alla resurser såsom ackompanjemang. Hans kompositioner utgöra en oumbärlig ingrediens i en violinists uppfostran, och af hans 29 konserter spelas ännu offentligen åtminstone den 22:dra i a moll, hvarjämte hans violinduetter anses stå tillbaka endast för Spohrs. Deremot äro hans qvartetter, trior, sonater m. m. antiqverade. Hans förnämsta elever voro Rode och Baillot. A. L.
Vipa. Se Vip-slägtet.
Vip-and l. småskraken. Se Skrakar.
Viperaslägtet. Se Huggormarna.
Viperidae. Se Huggormarna.
Vipor. Se Vip-slägtet.
Vipp (vipptåg), sjöv., detsamma som göling (se d. o.); äfven ett tåg, hvarmed en tyngd, sedan den blifvit upphissad eller nedfirad till lagom höjd, sidovägen halas in öfver reling, lucka eller till vederbörlig plats. R. N.
Vippa. Se Pulsatilla.
Wipper, floder i Tyskland. 1. Biflod fr. v. till Unstrut i Thüringen, har sina källor på Eichsfeld samt strömmar med östlig hufvudriktning genom preuss. prov. Sachsen och de schwarzburgska furstendömena. -- 2. Kustflod i preussiska prov. Pommern (Hinterpommern), faller ut i Östersjön nedanför Rügenwalde. Längd 150 km.
Vippfyr, en numera ej längre bruklig fyr, som var försedd med en apparat, genom hvilken tvänne ljus vexelvis höjdes eller sänktes förmedelst en häfarm. R. N.
Vippstjert, ett på sina ställen brukligt namn på vanliga rödstjerten. Se om denne Rödstjertslägtet.
Vipptåg. Se Vipp.
Vippärt. Se Orobus.
Vip-slägtet, Vanellus, zool., ett fogelslägte, som tillhör familjen brockfoglar och ordningen vadare (Grallae). Till den svenska faunan hör endast en art, vipan l. tofsvipan, V. cristatus. Slägtets öfriga arter -- de äro helt få, men representerade i de flesta land -- stå denna mycket nära. Se Tofsvipan. -- Till samma ordning (fam. beckasinfoglar) höra strandvipe-slägtet (se Tringa) och den s. k. kovipan (se Spof-slägtet).
Vipunen, Finsk mytol., med binamnet Angervo (af ankara, sträng) eller senare Antero (Anders), uti de finska runorna en åldrig, längesedan hädangången jätte, men vis och trollkunnig samt skicklig bågskytt (vipu betecknar i finskan ett till giller nedböjdt träd, häfstång, i estniskan äfven pilbåge). I den äldre upplagan af »Kalevala» kallas V. »den gamle Kaleva», d. v. s. Kalevala-hjelten. -- Då Väinämöinen i och för en giljarefärd till Pohjola skall med sång och mäktiga ord förfärdiga sig en båt, saknar han för slutförandet deraf tre ord. Och då han ej får dem ens från Tuonela, de dödes rike, begifver han sig till den »viskunnige» V., som låg i grafven, der redan en hel skog hade vuxit på honom. Väinämöinen fäller skogen och väcker V., men när denne öppnar munnen, slinter Väinämöinen deri, hvarpå V. sväljer honom i sin mage. Der ror Väinämöinen i en båt och inrättar åt sig en smedja samt gör på detta sätt lifvet så svårt för V., att denne försöker med de kraftigaste besvärjelser förmå honom att vika. Väinämöinen lofvar dock ej draga derifrån, förrän han fått höra alla trolldomsord, som V. känner. Denne sjunger nu för Väinämöinen hela sin visdom »grundenligt», så att solen, månen och floderna stanna för att höra på. Då stiger Väinämöinen ur den »storvetande, mäktige» mannens mage och slutför med den medförda kunskapen sin båtbyggnad. -- Flere forskare hafva uttalat olika hypoteser för att förklara den dolda betydelsen i den fantastiska V.-myten. De senaste gå i den riktning, att V. vore ett binamn till åskans och blixtens gud Ukko. Troligen äro flere mytiska ämnen sammanblandade i hithörande runor. O. G.
Vique. Se Vich.
Vir, Lat., man, ofta i pregnant mening: framstående man, hjelte; äkta man.
Vira, bot., är i folkspråket ett namn på en underafdelning (Helix Dumort) af pilslägtet (Salix L.), till hvilken hör rödvira, S. purpurea L., som är en omkr. 2 m. hög buske med smala, sega, vidjelika, oftast röda och glatta grenar. De smalt lansettlika, spetsiga, finsågade, tunna, glatta, under blågröna bladen äro nedtill motsatta, upptill spiralställda. Rödviran blommar på bar qvist och har de 2 ståndarna sammanvuxna (både strängar och knappar) till en dubbelståndare, ett förhållande, som är kännetecknande för »virorna». Rödviran växer vild i Skåne, Halland, Bleking och Småland och planteras upp till mellersta Sverige. De sega vidjorna äro tjenliga till korgflätning. O. T. S.
Vira, jernbruk i Stockholms län. Se Östanå.
Vira, ett för sin rikedom på spelformer mycket omtyckt kortspel, som med vanlig lek om
Källa: Project Runeberg ·
