Sida 655
Wohlau ...
lärjunge af Nic. Knupfer ock Abraham van den Tempel samt utbildade sig under Dou och Frans van Mieris. Det anmärkes, att han under sin första tid afgjordt påminner om skolan i Utrecht, som Knupfer tillhörde, såsom i Badande qvinnor (1666) och i Vackra herdinnan (i Dresden), ja äfven i Venus och Adonis (1678, i Berlins museum). Hans vanligaste taflor äro rökande och drickande karlar, krigare och bönder, i Leiden-skolans manér, målade med känsligt uttryck och fin färg. Af denna art äro En lustig spelman (i Amsterdams Rijksmuseum), En man med vinglas och tobakspipa (1678, i Kassels galleri) jämte liknande bilder i Dresden och München. Äfven porträtt förekomma, målade af honom, t. ex. En jägare (i Haags museum), En dam (i Amsterdams Rijksmuseum) samt några i Louvre. C. R. N.
Voit [fåjt], August von, tysk arkitekt, f. i Wassertrüdingen 1801, d. i München 1870, studerade vid akademien i München under Gärtner och utbildade sig vidare genom resor i Italien och Frankrike. Han vände sig med särskild förkärlek till den romanska konsten och fann rikligt tillfälle att använda denna vid kyrkobyggnader i Rhenbajern, likasom äfven vid den restaurering af borgen Hambach i samma trakt, som han 1846 fick i uppdrag att utföra. 1841 blef han professor vid akademien i München och utgaf vid samma tid afbildningarna till Kuglers »Denkmäler der kunst». 1846 fick han sig anförtrodt att bygga Neue Pinakothek i München, en byggnad, som visserligen har väl belysta rum och salar, särskildt Rottmannssalen med sin sinnrika anläggning, men som för öfrigt såsom arkitektur saknar verklig karakter, på grund af bristande fördelning, alltför anspråkslösa profileringar och dekorativa detaljer samt slätt och kalt utseende i det yttre. Derjämte byggde han det numera såsom konstutställningsbyggnad använda Glaspalatset, hvari glas och jern blifvit på ett lyckligt sätt begagnade som byggnadsmaterial.
Voit [fåjt], Karl von, tysk fysiolog, f. 1831 i Arnberg (Oberpfalz), studerade i München, Würzburg och Göttingen, blef 1854 med. doktor i München samt kallades 1860 till e. o. och 1863 till ordinarie professor i fysiologi vid universitetet derstädes. V. är samtidens förnämste forskare inom näringsfysiologiens område. Genom de arbeten, som utförts antingen af honom ensam eller af honom i förening med Bischoff och Pettenkofer samt af hans lärjungar på hans laboratorium, har näringsläran i alla sina grenar vunnit en ny belysning och i många af dem helt och hållet omgestaltats. V:s många arbeten finnas offentliggjorda hufvudsakligen i den af honom jämte andra utgifna »Zeitschrift für biologie». Dessutom har han utgifvit Physiologisch-chemische untersuchungen (1857), Die gesetze der ernährung des fleischfressers (med Bischoff, 1860), Untersuchung der kost in einigen öffentlichen anstalten (1877) och Handbuch der physiologie des gesammt. stoffwechsels und der ernährung (1881). R. T-dt.
Voiture [våatyr], Vincent, fransk författare, f. i Amiens 1598, d. i Paris 1648, var af ringa börd, men lyckades förskaffa sig mäktiga vänner och beundrare, hvilka införde honom i den förnäma verlden i Paris. Tack vare en utmärkt uppfostran i förening med ovanliga sällskapsgåfvor, ansågs han, ända till sin död, såsom en oumbärlig gäst, hvarhälst man fann nöje i literära samtal och sysselsättningar, framförallt i den »pretiösa» kretsen, som samlades i det berömda Hôtel de Rambouillet. Han fängslade genom sitt förbindliga väsende, sitt fina umgängessätt, sin lekande och underhållande konversation. Tidigt kom han sålunda i beröring med Frankrikes mest betydande män, bl. a. hertigen af Orléans, som använde honom i flere vigtiga uppdrag och slutligen utnämnde honom till introducteur des ambassadeurs vid sitt hof, kardinalen af Richelieu, som gaf honom säte i den af honom stiftade Franska akademien, m. fl. Äfven af konungen sjelf erhöll han särskilda ynnestbevis, bl. a. en anställning såsom maître d'hôtel vid det k. hofvet. De skyldigheter, som umgänget i den stora verlden alltmer ställde på honom, hindrade honom tvifvelsutan att med allvar egna sig åt literära sysselsättningar. Utom några ofullbordade afhandlingar efterlemnade han endast en samling bref, skrifna till en mängd högt uppsatta personligheter, men till innehållet nästan betydelselösa, samt en samling poesi, omfattande elegier, stanser, sonetter jämte några chansons och rondeaux, i hvilka han visade sig vara lycklig verssmidare. Emellertid är det såsom prosaförfattare han haft betydelse för franska språket. Han skapade nämligen den lätta och behagliga formen, som kännetecknar hans brefstil. Efter V:s död offentliggjordes hans Oeuvres 1650. De hafva derefter utkommit i åtskilliga upplagor, bland hvilka må påpekas den af Ubicini 1855 utgifna upplagan. J. M-r.
Voivodina, slaviska namnet på det forna österrikiska kronlandet »Serbiska vojevodskapet och Temes-banatet». Se Banat.
Wojcicki [-tsi'tski], Kasimir Wladyslaw, polsk publicist och författare, f. 1807, d. 1879, utgaf samlingar af polska samt lill- och hvit-ryska ordspråk, folkvisor, folksagor m. m. Han redigerade från 1850 tidskriften »Biblioteka warszawska» och från 1866 veckotidningen »Klosy» (Ax). Med sina Stare gawedy i obrazy (Gamla småhistorier och bilder; 1840) införde han det nya diktslaget »gawenda», ett slags berättelser ur polska adelns lif. W. utarbetade en i krestomati-form uppställd historia öfver polska literaturen (2:dra uppl. 1861) och en historia öfver den äldre polska teatern (1840). Han utgaf åtskilliga historiska aktstycken och memoarer, bl. a. »Pamiatniki do panowania Zygmunta III» (1876).
Vojevod, vojvod (P. wojewoda, Tsjech. wojwoda, R. vojevoda, af voi, krigare, och voditj, föra), »härförare», motsvarar i de slaviska språken till såväl sin ursprungliga som historiska betydelse det germanska »hertig». Till en början betecknade det härens anförare, men blef ganska snart en titel, hvilken t. ex. i Polen bars af medlemmar af högadeln före piasternas tid samt i Moldau och Valakiet af de rumanske furstarna (till 1716). Sedan Polen blifvit konungarike, förstods med vojevod (i det latinska
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·





















