Sida 665
Wolf ...
förbigåtts vid tillsättandet af en professur i Berlin, antog han kallelsen till akademiker i Petersburg, fortsatte der med outtröttlig flit sina arbeten öfver utvecklingshistorien och gjorde mycket omfattande undersökningar öfver hjertats byggnad. Han dog d. 22 Febr. 1794. W:s skrifter utgöra otvifvelaktigt grundvalen till vår nuvarande kunskap i utvecklingshistorien, och man kan till och med påstå, att de innehålla den första början till histologien. W. hade redan insett, att djurkroppens olika delar helt småningom utbilda sig ur likformiga små blåsor och kulor. I sina arbeten uppträdde han afgjordt emot preformationsläran, häfdade teorien om en epigenesis och grundlade den rätta uppfattningen om en under fostrets utveckling småningom skeende förändring af kroppens organ. R. T-dt.
Wolff, Elizabeth, holländsk författarinna, f. 1738, d. 1804 (ej 1795), var gift med presten och författaren Adrian W. (f. 1707, d. 1777). Hon hette i sig sjelf Bekker (se d. o.).
Wolff, Pius Alexander, tysk skådespelare, f. 1782 i Augsburg, utbildades för scenen af skalden Göthe, debuterade 1803 på den af denne ledda hofteatern i Weimar och öfvergick 1816 till nationalteatern i Berlin. Död 1828. W. skördade triumfer med sin ideala framställning af sådana sorgspelskarakterer som Tasso, Hamlet, Posa, Piccolomini och Orest. Sedermera utmärkte han sig äfven för ett fint och fint spel i komedier. Han skref sjelf flere teaterstycken, bl. a. libretton till Webers sångspel Preciosa. -- W:s hustru, Amalie W., född Malcolmi, f. i Leipzig 1783, gift först med en skådespelare Becker, sedermera (1805) med W., d. 1851, utbildades i skådespelarekonsten af Göthe och Schiller. Hon var en synnerligen utmärkt framställarinna af Maria Stuart, Iphigenia, Klärchen, Adelheid (i »Götz»), Eboli o. s. v.
Wolff, Simon Olaus, norsk skald, f. 1796 i Snaasens socken, Trondhjems amt, blef student 1818 och teol. kandidat 1825 samt verkade derefter till sin död, 1859, som prest på flere ställen, längsta tiden i Telemarken. Som skald tillhör W. den nyare nationella riktning efter 1814, hvilken representerades af bl. a. Mauritz Hansen, Bjerregaard och Schwach samt karakteriserades af sina väl högtrafvande sånger för fädernesland och frihet. W:s dikter slogo an ganska mycket genom sin vackra känsla för folket och naturen, så t. ex. den bekanta Hvor herligt er mit födeland och en sång till hafvet. Ett dikthäfte med titel Poetiske forsög (1833) blef deremot illa åtgånget af kritiken. »Bien», »Hermoder» och andra tidskrifter innehålla berättelser och mindre afhandlingar af W. E. H.
Wolff, Oskar Ludwig Bernhard, tysk skriftställare och vitterhetsutgifvare, född af judiska föräldrar i Altona 1799, idkade universitetsstudier och företog i ungdomen flere konstresor såsom poetisk improvisatör. Han väckte med sin talang uppmärksamhet hos skalden Göthe och erhöll genom honom anställning såsom gymnasielärare i Weimar 1826 samt befordrades 1830 till professor i moderna språk vid universitetet i Jena. Död 1851. Förutom hjelpredor för språkundervisningen skref W. flyktigt utförda romaner, noveller och teaterpjeser, lyriska Bilder und lieder (1840) och under psevdonymen Plinius der jüngste de humoristiska skrifterna Naturgeschichte des deutschen studenten (1842; 3:dje uppl. 1850) och Die kleinen leiden des menschlichen lebens (1842, 2:dra uppl. 1846; illustr. af Grandville) m. fl. samt Allgemeine geschichte des romans (1841; 2:dra uppl. 1850). Hans omfattande beläsenhet skönjes icke minst i flere af honom redigerade antologier, bland hvilka främst märkas »Poetischer hausschatz des deutschen volkes» (1839; 27:de uppl. 1876) och »Hausschatz der volkspoesie» (1847; 4:de uppl. 1853) samt dylika samlingar af engelsk, fransk, italiensk och antik poesi.
Wolff, Abraham Alexander, judisk teolog, öfverrabbin i Danmark, född d. 29 April 1801 i Darmstadt, erhöll af fadern, som var köpman, undervisning i talmud, studerade sedan i Würzburg och blef 1821 filos. doktor i Giessen. Efter att hafva bestått examen i judisk teologi blef W. 1826 rabbin i Giessen och kallades 1828 till Köpenhamn, der han sedan verkade såsom judarnas öfversteprest till sin död, d. 3 Dec. 1891. Genom W:s ansträngningar kom synagogan i Köpenhamn till stånd, 1833, och der inrättade han en judisk gudstjenst med dansk predikan samt utarbetade en biblisk historia för israelitisk ungdom (1842; öfvers. till svenska 1845), en bönbok, som innehöll öfversättningar af de gamla hebreiska bönerna (1856; 3:dje uppl. 1872), samt en Lærebog i den israelitiske religion (1862), hvaraf finnas två äldre tyska uppl., en af år 1825 och en af år 1833, utgifven af rabbinen L. Seligmann i Stockholm, öfvers. till svenska 1844 och 1852. Såväl till ritus som till lära intog W. en medlande ståndpunkt mellan den ortodoxa judendomen och den moderna reformjudendomen. Af hans arbeten må i öfrigt, utom predikningar och tal, framhållas hans Talmudfjender. Et gjenmæle mod de seneste angreb paa jöderne og jödedommen (1878). E. Ebg.
Wolff, tyska bildhuggare. 1. Emil W., f. 1802 i Berlin, var först lärjunge till J. G. Schadow och blef tidigt känd genom sin relief David med harpan. 1822 begaf han sig till Rom, der han bosatte sig, och der han dog 1879. I Rom öfvertog han den derst. aflidne Rud. Schadows atelier och afslutade flere af honom påbörjade arbeten, såsom Penthesilea, hvilken han utförde i marmor. Likaledes utförde han Schadows grafvård med byst och marmorrelief, framställande Dödsängeln, som kallar konstnären från hans verk (i kyrkan S. Andrea delle Fratte i Rom). W. höll sig med förkärlek till ämnen ur den gamla sagan och sången, men skydde icke häller att framställa bilder ur det verkliga lifvet. Bland hans verk må nämnas en Jägare, en Fiskare, Hebe och Ganymedes, Telephus diar hinden, en Amazongrupp (1837), Segergudinnan, som nämner de fosterländske hjeltarnas namn för en gosse (1846, för slottsbron i Berlin), Cupido, sofvande, vaktad af en hund, Cupido som Herkules, Sörjande Psyche
Källa: Project Runeberg · ·
