Sida 722
Wrede ...
preussiske gen.-löjtnanten Adam Friedrich von W. Han inträdde 1707 i svenska hären och var kapten vid d'Albedyhlls livländska dragonregemente, då han jämte sin chef och andra tillfångatogs vid ryssarnas attack på ståndqvarteret Ratsjovskij i Ukrajna d. 16 Febr. 1709, fyra och en half månader före Poltava-katastrofen. Han fördes till ukrajnska gränsstaden Zevsky, i Dec. till Moskva, i början af 1710 till Klinov vid Vjatka och på våren 1711 till Tobolsk, dit han anlände i Aug. jämte en afdelning fångar. Sjukdom och fångenskapens elände hade då vändt hans hjerta till religiösa ting. I Zevsky läste han för första gången bibeln; i Klinov fann han själsfränder bland de andre officerarna, läste predikan för skaran af medfångar och befästes i sin omvändelse genom Arndts »Wahres christenthum» m. fl. uppbyggelseböcker. W. har blifvit minnesvärd genom den skola, som han under nära ett årtionde höll i Tobolsk för dervarande svenskars barn, och hvilken var inrättad efter den dåtida pietismens grundsatser. Sedan han på begäran gifvit undervisning åt ett eller annat barn af de fångne, tog han 1714 några i helpension hemma i sitt trånga qvarter, flyttade kort derefter med 7 gossar till ett större rum och skaffade 1715 skolan ett eget hus, hvilket dock snart nedbrann i en stor eldsvåda. Vid samma tid fick W. en större sändning penningar och böcker från pietistledaren A. H. Francke i Halle, med hvilken han 1713 öppnat korrespondens, och hösten 1715 stod ett nytt skolhus med fyra salar färdigt, hvarefter elevantalet hastigt tillväxte. Anstalten var egentligen en småbarnsskola för gossar och flickor, dit äfven flere af ryska befälets barn sattes, men äfven vuxna personer sökte der inträde. Flertalet bodde och åt inom skolhuset, deribland lärarna, som voro officerare, och för elevernas undervisning erlades ingen afgift, endast för kosthållet (dock hade många äfven detta fritt). Med anstalten var från 1717 förenadt ett lasarett, der fattiga sjuka vårdades. Skolans undervisningsämnen voro kristendom (i förening med ständiga andaktsöfningar), läsning, skrifning, räkning, något latin och franska samt ritning, sedermera äfven geografi och geometri. W. författade utförliga skolstadgar efter Franckes och Speners mönster. 1718 steg antalet personer inom anstalten till 134. Föreståndaren hade naturligt nog att kämpa med oupphörliga och tunga penningbekymmer, men fick alltjämt på ett eller annat sätt hjelp i sin nöd, under de senare åren förnämligast från Moskva. Sedan i Nov. 1721 underrättelsen om fredsslutet hunnit till Tobolsk och fångarna erhållit frihet att begifva sig hem till Sverige, upplöstes skolan, huset såldes, och W. mottog i Moskva, dit han närmast begaf sig, en ytterligare insamlad summa af 950 rubel, med hvilken han hade glädjen att kunna till fullo gälda anstaltens återstående skulder. Han anlände till Stockholm i Juni 1722 och begärde kort derefter sitt afsked, som han erhöll mot löfte att åter inträda i svensk tjenst. W. uppsökte då sin i Niederlausitz qvarlemnade hustru och fick anställning såsom guvernör för en ung grefve von Promnitz. 1728 gjorde W. ett besök i Stockholm, der han då på begäran utfick sin resterande lön. Hans dödsår är ej kändt. Redan under vistelsen i Sibirien lemnade W. i bref till en vän skildringar om svenskarnas förhållanden i landet. Dessa bref lät vännen trycka under psevdonymen Aletophilus med titeln Der innere und äussere zustand der schwedischen gefangenen in Russland etc. (Frankfurt och Leipzig 1718–21). Efter hemkomsten till Tyskland författade W., delvis med stöd af dessa skildringar, Wahrhaffte und umständliche historie von denen schwedischen gefangenen in Russland und Siberien etc. (Sorau 1725; ny uppl. 1728).
Vreede [frēde], Georg Willem, nederländsk statsrättslig och politisk författare, född 1809, var en tid advokat, blef 1841 professor i stats- och straffrätt vid Utrechts universitet och dog 1880. V. var en mycket produktiv författare. Bland hans större arbeten, hvilka äro af vigt för Nederländernas och delvis äfven för Europas allmänna diplomatiska historia, må nämnas: Nederland en Zweden in staatkundige betrekking (1841–44; omfattar tiden 1523–1618), Bijdragen tot de geschiedenis der omwenteling van 1795–1798 (1847–51), Correspondance diplomatique et militaire du Duc Marlborough, du Grand-pensionnaire Heinsius et du Trésorier-général Jacques Hop (1850), Inleiding tot eene geschiedenis der nederlandsche diplomatie (6 bd. 1856–65) och Pieter van de Spiegel en zijne tijdgenooten (2 bd, 1874).
Wren [ränn], Sir Christopher, engelsk arkitekt, f. 1631 i East Knoyle, Wiltshire, d. i London 1723, var son till en prest, studerade i Oxford, graduerades 1650 och utmärkte sig i synnerhet i geometri och tillämpad matematik, så att han blef »fellow» och 1660 professor i astronomi vid universitetet. Men snart leddes han öfver till sitt blifvande fack, arkitekturen, troligen på grund af det intresse, som fulländningen af Peterskyrkan i Rom då väckte. Hans första byggnadsverk voro Sheldonteatern i Oxford och Pembroke College i Cambridge (bägge 1663). Derpå reste han 1665 till Paris, der han studerade de byggnadsverk, som uppförts under Ludvig XIV, framförallt Louvre, och fick göra bekantskap med Bernini, tidens mest berömde arkitekt, för hvilken han hyste stor vördnad. Hemkommen, gjorde han 1666 på uppdrag ett förslag till restaurering af den förfallna gamla S:t Paulskyrkan. Men så inträffade i Sept. s. å. den förfärliga eldsvåda, som ödelade största delen af London. Denna olyckshändelse vardt utgångspunkten för W:s storartade verksamhet. Han fick först göra utkast till alldeles ny plan för den nedbrunna S:t Paulskyrkan, hvars återuppbyggande efter åtskilliga omvägar börjades 1675 och var afslutadt 1710. Kyrkan är, enligt W:s ord, byggd »after a good roman manner» (i god romersk stil) eller, såsom vi skulle säga, i en något torr och kal romersk renaissancestil, som dock, oaktadt sina magra detaljer, gör ett ganska imponerande intryck på grund af proportioner och konstruktion, ty det tekniska utförandet var egentligen W:s starka sida. Berömd är
Källa: Project Runeberg ·
