Sida 161
Afrika
Guineakusten blef 1884 förklaradt för tyskt område. Urspr. omfattande blott ett par orter på kusten, har det sedan utvidgats dels genom ett tysk-franskt fördrag 1897, dels genom det tysk-engelska s. k. Samoa-fördraget af 1899. I april 1884, kort före Tysklands besittningstagande af Sydväst-Afrika, bildades "Sällskapet för tysk kolonisation", som utsände en expedition under d:r Peters till Öst-Afrika, där ledigt land ansågs finnas bakom det kustområde, som tillhörde sultanen af Sansibar. Det lyckades Peters att vinna ett område stort som Bajern (Usagara, Useguha m. m.), hvilket 1885 togs i det Tyska rikets skydd. Sultanen af Sansibar protesterade, men tvangs genom en flottdemonstration att gifva efter samt dessutom äfven bortarrendera kusten till det kort förut bildade "Tyska östafrikanska sällskapet". Områdets gränser reglerades dels genom 1886 med England och Portugal ingångna fördrag, dels och hufvudsakligen genom den ofvannämnda öfverenskommelsen med England 1890. Sedan ett svårt negeruppror undertryckts, blef kolonien förvandlad till en tysk rikskoloni. Tysklands kolonier i Afrika ega sammanlagdt en areal af 2,325,860 kvkm. med 11,8 mill. inv.
Portugal är som kolonialmakt i Afrika äldre än alla andra stater. Dess koloni Angola på västkusten har betraktats som portugisisk ända sedan slutet af 1400-talet, då landet först upptäcktes; endast 1641 --48 var den i holländarnas ego. Några år yngre är kolonien på östra kusten, vanligen kallad Mosambik, ehuru dess officiella namn är "Estado d'Africa Oriental". Men mer än kustremsorna egdes ej af portugiserna, och de användes uteslutande för slafexport samt voro bortglömda och af obestämda gränser, ända tills de förr nämnda stormakterna på 1880-talet började söka nya besittningar i Afrika. Man kastade nu lystna blickar äfven på de portugisiska besittningarna, och Portugal har verkligen tvungits till flera gränsfördrag (se ofvan), som i regel gått emot portugisernas önskningar. Portugal eger dessutom Kap-Verde-öarna samt i Guineaviken San Thomé och Ilha de Principe, alla ända sedan deras upptäckande på 1400-talet, samt ett område på Senegambiens kust, hvarpå det likaledes sedan 1400-talet gjorde anspråk, men som först genom en amerikansk skiljedom af 1870 tillerkändes det gentemot Englands anspråk. Detta område har betydligt utvidgats genom en öfverenskommelse med Frankrike 1886. Äfven Madeira och Azorerna äro portugisiska, alltsedan de upptäcktes på 1400-talet, men räknas ej som kolonier, utan som portugisiska provinser. Hela det portugisiska väldet i Afrika beräknas till 2,129,333 kvkm. med 8 mill. inv.
Spanien eger sedan äldre tider öarna Fernando Po och Annobom i Guineaviken, båda förvärfvade från Portugal 1778. Vidare ockuperades 1843 ett litet område norr om Kongo, kalladt Rio Muni, hvilket högst väsentligt utvidgades genom ett fördrag med Frankrike 1900. Längre norrut egde Spanien på Saharas västkust sedan gammalt ett från Portugal förvärfvadt fäste, Rio de Oro, och 1887 förklarades hela kusten från Kap Blanco till Kap Bojador för spansk. Områdets gränser mot det franska Sahara uppgjordes genom ett fördrag 1900. Äfven på nordkusten af Marokko har Spanien några punkter, "presidios", af hvilka Ceuta är viktigast. Slutligen tillhöra Kanarieöarna Spanien (sedan 1400-talet), ehuru de nu räknas såsom spansk provins, ej som koloni. Alla dessa besittningar hafva tillsammans en areal af 223,839 kvkm., med 873,500 inv.
Italien blef afrikansk kolonialmakt, då det 1879 öfvertog den af ångbåtsbolaget Rubattino redan 1870 köpta viken Assab med tillhörande stad vid Röda hafvet; området förklarades för koloni 1882. Snart förvärfvades där nya områden, bl. a. staden Massaua, och 1890 sammanfattades de alla under namnet Eritrea. Annekteringarna väckte misstroende och fiendskap hos abessinierna; redan 1887 angrepo dessa en italiensk trupp, och snart hörde strider med dem till ordningen för dagen och tvungo italienarna att offra mer på denna koloni, än de egentligen hade råd till. Sedan konung Menelik icke utan deras hjälp blifvit herre öfver hela Abessinien, slöts med honom fördraget i Uccialli 1889, som tycktes göra Abessinien till en italiensk skyddsstat. Förenade, lyckades bägge makterna att vid Agordat 1893 i grund slå de från väster anryckande dervischerna. Men snart uppstodo tvister, som framkallade ett krig, hvari italienarna 1896 ledo ett förkrossande nederlag vid Adua, hvilket tvang dem att genom fördraget i Addis-Abeba erkänna Abessiniens oberoende och inskränkte dem till kustområdet vid Röda hafvet. Italiens andra koloni ligger vid Indiska hafvet och utbreder sig från Jub öfver Kap Guardafui till gränsen af det brittiska Somali-landet. Denna koloni kallas det italienska Somali. Redan 1887 ställde sig ett par sultanat här under italiensk öfverhöghet, området utvidgades 1889 och 1893, men det italienska inflytandet sträcker sig i själfva verket ej långt från kusten. Italienarnas besittningar i Afrika beräknas utgöra 247,300 kvkm. med 330,000 inv.
Ännu en europeisk makt, Turkiet, har stora anspråk i Afrika, anspråk på öfverhögheten öfver Tunisien, Tripolis och Egypten. Men endast i Tripolis tar man någon notis om Turkiet, ty Tunisien behärskas af Frankrike och Egypten af England. Tripolis (med Bengari) anses utgöra 1,033,400 kvkm., med 1 mill. inv.
Om svenskarnas kolonisationsförsök i A. se Afrikanska kompaniet.
Afrikas inhemska själfständiga stater af större betydelse äro sålunda blott tre: Abessinien, Marokko och Liberia, tills. 1,437,682 kvkm., samt Kongostaten, hvars tillkomst är en af de intressantaste tilldragelserna i Afrikas nyare historia. Den leder sitt upphof från Stanleys epokgörande resor och skapades genom beslut på en kongress i Berlin 1885 samt ställdes under konungens af Belgien regering såsom neutralt område. Genom en mängd gränstraktater har dess område närmare reglerats. Dess areal är 2,252,780 kvkm. med 14 mill. inv. Utom nämnda stater finnas dock områden utan egare, såsom en stor del af Sahara, samt en mängd större och mindre småstater, hvilka, om de än af européerna lagts inom någon af deras intressesfärer, dock faktiskt äro oberoende. Hela det område, som icke ingår i någon europeisk intressesfär och ej heller tillhör någon af de här ofvan nämnda inhemska staterna, utgör omkr. 10 mill. kvkm. J. F. N.
Handel och samfärdsmedel. A:s förnämsta produkter på världsmarknaden äro palmolja, palmkärnor, företrädesvis från västkusten, kopra, kautsjuk, hartser, elfenben, kaffe, strutsfjädrar, diamanter och guld (företrädesvis från Syd-Afrika),
Källa: Project Runeberg ·
