Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

växa några få, sådana som de s. k. violstens-algerna (Chroolepus-arter, fig. 9), på det torra; men dessa, liksom alla andra alger, behöfva dock för att fullständigt genomgå sin utveckling, och särskildt för sporbildningen, direkt inverkan af vatten. Algerna trifvas i alla slags vatten: i salt, i bräckt och i sött, i det allra renaste såväl som i det af organiska eller oorganiska ämnen orenade, i polarhafvets och snöbäckarnas iskalla vatten såväl som i heta zonens af de lodräta solstrålarna starkt uppvärmda; ja, äfven de heta källorna och de eviga isfälten (glaciärernas "röda och gröna snö") ega sina särskilda algfloror. Sin starkaste utveckling i afseende på såväl artrikedom som i synnerhet formernas prakt uppnår algvegetationen i de varmare tempererade och subtropiska ländernas haf. Men äfven i de kallare tempererade och till och med i de arktiska trakternas haf uppträder mången praktfull form. - De flesta större alger förekomma, på samma sätt som växterna i allmänhet, fästa vid andra föremål, antingen omedelbart på vattensamlingarnas botten eller på andra växter eller ock på djur (t. ex. snäckor, kräftdjur o. s. v.). Rena parasiter äro tvifvelsutan mycket fåtaliga bland algerna; de på organiskt underlag förekommande äro sålunda öfver hufvud blott epifyter. En stor mängd alger, nämligen de allra flesta encelliga jämte åtskilliga andra, äro aldrig fästa vid andra föremål, utan ligga antingen fria på bottnen eller hålla sig sväfvande i vattnet (fig. 3). Det sistnämnda är förhållandet med plankton-algerna och med de alger, som åstadkomma hvad man kallar "vattnets blomning" (se d. o.). Åtskilliga gröna och blåa alger uppträda som gonidier i lafvarnas bål.

I afseende på sin inre byggnad förete algerna mycket stor växling. Under det att de lägre formerna äro så enkla, att individen i sin helhet bildas af blott en enda cell (fig. 3, 5, 10), ega de högre formerna, t. ex. fucacéer och floridéer, en inre struktur af jämförelsevis mycket hög utveckling. Växtkroppen är nämligen hos dessa bildad af ett oräkneligt antal celler, som äro förenade till flere skilda slag af cellväfnader (fig. 2, 7). Mellanformer mellan dessa båda ytterligheter finna vi i talrika bruna och gröna alger, med sina till enklare cellföreningar, vanligen cellrader, förenade mera fåtaliga celler. Algcellen innehåller klorofyll, och på närvaron af detta ämne beror, att algerna ej äro eller behöfva vara parasiter. Hos många alger innehålla cellerna intet annat färgämne än bladgrönt, och växten eger då den vanliga, rent gröna färgen. Hos andra åter förekomma, blandade med klorofyllet, andra färgämnen, sådana som algblått (fykocyan), alggult (fykoxantin), algbrunt (fykofein), algrödt (fykoerytrin) eller fykopyrrin, och dessa ämnen meddela åt de alger, som ega dem, andra färger än den rent gröna. En del alger blifva sålunda blågröna, en annan del lädergula, återigen andra olivbruna och ännu andra röda eller rödaktiga. Vid denna olikhet i färg fästa systematici så stor vikt, att de med anledning af denna dela algerna i fyra stora af delningar: de blåa, de gröna, de bruna och de röda. - Bland egendomliga ämnen, som förekomma hos en del alger i större mängd än hos andra växter, må nämnas natrium-, brom- och jod-föreningar. Det är närvaron af dessa ämnen, som gör, att åtskilliga alger, i synnerhet tångarter, blifva af vikt i ekonomiskt afseende, i det de lämna ett utmärkt material för tillverkning af soda, jod och brom. Den ursprungligen af cellulosa eller cellulosaliknande ämne bestående cellväggen omgifves vid tilltagande ålder mycket ofta af geléämne; däraf den utomordentliga slemmigheten hos tångarterna och många andra alger. Hos andra åter upptager cellväggen uti sig en mängd oorganiska ämnen: så hos korallalgerna kalkföreningar och hos diatomacéerna kiselföreningar. Dessa växter bidraga då, genom de vid växtens död kvarblifvande mineralskeletten, till bildning af stenarter och jordlager, sådana som kalk, kiselskiffer och bergmjöl.

Äfven hvad den yttre formen vidkommer, förefinnes inom alggruppen en högst betydlig växling. Då hos det ojämförligt största antalet alger näringsorganen utgöras endast af en bål, så finnas dock, särskildt bland fucacéer och floridéer, många arter med tydligt skilda stam- och bladorgan (fig. 1, 4, 6, 7, 8, 11). Äkta rötter, med rotmössa och med särskild uppgift att upptaga de flytande näringsämnena, finnas däremot aldrig hos dessa växter. - De encelliga algerna äro öfver hufvud taget mikroskopiskt små; de minsta arterna hafva en diameter af endast ett par tusendels millimeter. Jämte dessa för obeväpnadt öga ej synbara organismer innefatta algerna former af alla möjliga storlekar, ända till de jättelika gestalter af bortåt 100 meters längd (phæozoosporacéer, af släktet Macrocystis, fig. 8), hvilka förekomma i de haf, som skölja Patagoniens och Chiles kuster

I jämförelse med växlingen hos näringsorganen är fortplantningsorganens växling i afseende på beskaffenhet och verksamhet snarare större än mindre. De lägsta formerna, Myxophyceæ, ega, så vidt man vet, endast könlös fortplantning. Hos de något högre stående formerna förekommer bredvid den rent könlösa fortplantningen äfven befruktningsfortplantning, men utan att tydligt skilda kön ännu kommit till utveckling. Hos ännu högre stående grupper finner man redan tydligt utvecklade hanliga och honliga befruktningsorgan, om de också ännu äro af det enklaste slaget. Hos de högst stående bland algerna, floridéerna, äro de hanliga och honliga befruktningsorganen nästan alltid flercelliga, och befruktningens resultat är här i hvarje särskildt fall ej en enda spor, utan en hel, flersporig sporfrukt. Närmare redogörelse för befruktningen lämnas vid beskrifningen af de olika alggrupperna.

Sedan gammalt indelas algerna i fyra stora grupper: röda alger (floridéer, Rhodophycecæ), bruna (fucoidéer, Phæophyceæ), gröna (Chlorophyceæ) och blågröna (Cyanophyceæ, Myxophyceæ). Af nyare undersökningar framgår, att dessa böra uppdelas i ett större antal grupper, af hvilka de viktigaste äro: Rhodophyceæ (röda), Phæophyceæ (bruna), Pyritophyceæ (bruna), Peridineæ (af växlande färg), Heterokontæ (gulgröna), Chlorophyceæ (gröna) och Myxophyceæ (blågröna). Till algerna räknas stundom de vanligen såsom en särskild afdelning upptagna characéerna, växter af stort intresse, hvilka i afseende på utveckling och byggnad utgöra ett mellanting mellan alger och mossor. Rikedomen på former inom alggruppen är mycket stor. V. W.*

Många alger äro af vikt i ekonomiskt hänseende. Flera rödalger äro ätliga samt användas vid beredningen af carraghen och agar-agar. De stora brunalgerna utgöra på många ställen ett viktigt