Sida 330
Alin, Oskar Josef, historieskrifvare
medeltiden (gradualafh., belönt med geijerska priset, 1872), Om svenska rådets sammansättning under medeltiden (bland festskrifter i Upsala universitets årsskrift, 1877), Sveriges nydaningstid från år 1521 till år 1611 (1878; 3:e delen af "Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar"), Skildring af trettioåriga kriget (1878; i den af E. Wallis utgifna "Illustrerad världshistoria"), 12:e delen af B. v. Schinkels "Minnen ur Sveriges nyare historia" (1881, 1893), Strödda bidrag till svenska statsskickets historia (i "Hist. tidskr.", 1884-87), Svenske konungens rätt i fråga om nedsättning af tullbevillningsafgifter enligt 1809 års regeringsform (bland "Smaaskrifter tilegn. A. F. Krieger", 1887; äfven utg. separat, 1890), K. M:s rätt öfver besparingarna (inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akad. 1890) och Den svensk-norska unionen (2 dlr, 1889-91). Detta arbete utgör otvifvelaktigt en af A:s betydelsefullaste vetenskapliga insatser. Det representerar en bestämd vändning i den unionshistoriska forskningen, som icke blifvit utan sin återverkan på de unionspolitiska förhållandena. Det har därjämte gifvit uppslag till flera arbeten, hvilkas författare byggt vidare på den genom detsamma lagda grunden, och äfven framkallat en liflig vetenskaplig och politisk polemik. Arbetets hufvudtankar äro följande. Genom freden i Kiel 1814 afträddes de norska stiften till Sveriges rike. De åtgärder för Norges besittningstagande, som sedermera vidtogos, buro prägeln af svenska regeringshandlingar, de underhandlingar, som efter konventionen i Moss (aug. 1814) höllos om de förändringar, som Eidsvoldskonstitutionen på grund af föreningen skulle undergå, fördes mellan svenska regeringens kommissarier och norska folkets ombud, deras resultat, grundlagen af 4 nov. 1814, är en öfverenskommelse mellan Sveriges statsmakt och Norges folk, för hvilkens ändring kräfves båda parternas samtycke. De statsrättsliga konsekvenser, som från denna historiska utgångspunkt dragits, kunna sammanfattas sålunda. Föreningen grundar sig, rättsligen sedt, på freden i Kiel. Unionen däremot är en sedermera af Sverige under den frivilligt antagna formen af norsk medverkan företagen organisationsakt inom området för dess folkrättsligt erkända suveränitet. Unionskontraktet (sammanfattadt i Norges grundlov och riksakten) bär därför prägeln af en från Sveriges sida gifven garanti för Norges statsrättsliga ställning, och Norges rätt inom unionen sträcker sig lika långt som denna garanti. Absolut likställighet rikena emellan har i öfverensstämmelse härmed icke antagits såsom allmän princip för unionen, utan erkänts endast för vissa bestämdt angifna fall, såsom konunga-, förmyndareval o. d. Af detta arbetes 2:a del utkom 1901 en af A. själf förberedd, af S. Clason slutredigerad ny upplaga, innehållande bl. a. norska grundlagens båda normalexemplar i fotolitografisk reproducering. Den 1894 under signaturen "I" publicerade uppseendeväckande broschyren I utrikesministersfrågan (Sv. nationalför. skrifter n:r 5) är af A:s hand. 1899 utkom del I af Carl Johan och hans yttre politik 1810-15, hvilket arbete blef ofulländadt. Det sista af A:s större arbeten var en undersökning af Fjerde artikeln af fredstraktaten i Kiel den 14 jan. 1814 (1899). A:s författareskap präglas af klarhet och precision i framställningssättet samt af en synnerlig noggrannhet och omsorg vid själfva materialets behandling. Vidare har A., i förening med E. Hildebrand, ombesörjt utgifvandet af 1:a delen af "Svenska riksdagsakter 1521-1544" (1887) samt utgifvit "Regeringsformen af d. 6 Juni 1809 med motiver" (1889), "Sveriges grundlagar" (5:e-8:e uppl., 1891, 1894, 1897 och 1900) samt "Hans Järtas och G. F. Wirséns brefväxling år 1814" (1897), hvarjämte han ledde utgifvandet af 3:e delen af "Sveriges och Norges traktater" (1900). Slutligen har han rörande tronföljarevalet 1810 publicerat "protokoll och handlingar", utfyllande del 17 af "Historiska handlingar".
A. var 1884-1900 ledamot af Upsala läns landsting samt fungerade 1890-93, 1895-98 som dess vice ordf., 1894,1899 och 1900 som dess ordf. Genom landstingets val insattes han 1888 i riksdagens första kammare, hvilken han tillhörde t. o. m. 1899 års riksdag. Där slöt han sig genast till tullskyddsvännerna, och som bevis på det förtroende, som från kammarens sida snart nog kom honom till del, kan anföras, att han, efter att 1889 hafva fungerat såsom suppleant i konstitutionsutskottet, 1890 insattes som ordinarie ledamot af samma utskott, hvilket han under hela sin återstående riksdagstid tillhörde, och att han från 1894 var medlem af förstakammarprotektionisternas tiomannaråd samt i mars 1895 valdes till en af kammarens sex ledamöter i det af konungen då äskade hemliga utskottet. I frågan om fixeringen af riksdagsmännens antal ställde sig A. principiellt på en annan ståndpunkt än den, som slutligen vann seger, i det att han förordade en förminskning i de stora städernas representationsrätt genom tillämpandet af en rörlig kvotsiffra med en skala stigande efter städernas folkmängd. Mest bemärkt såsom politiker blef A. emellertid genom sin hållning i unionsfrågan. Hans egenskap af framstående unionsvetenskaplig fackman utgjorde naturligtvis en ytterligare anledning till att hans krafter på motsvarande politiska gebit af hans meningsfränder togos i anspråk. Ur hans penna flöt t. ex. det märkliga betänkande, som konstitutionsutskottet 1891 afgaf öfver det af k. m:t då framlagda unionsförslaget, och hvilket, om än ej formligen af riksdagen antaget, dock kan sägas hafva tjänat såsom ledtråd särskildt för första kammarens unionspolitiska uppträdande under de följande åren. Likaså var det han, som skref den allmänna motiveringen i det "yttrande och förslag", som afgafs af den svenska minoriteten i den 1895 tillsatta unionskommittén. A:s ståndpunkt i unionsfrågan kan i korthet uttryckas sålunda: unionen är ett viktigt medel för beredandet af fosterlandets välfärd och bör därför främjas och upprätthållas på ett sätt, som med Sveriges lifsintressen är förenligt, och så länge detta är möjligt. Det var A., som 1893 i första kammarens stora unionsdebatt uttalade kammarmajoritetens lösen "inga partiella eftergifter, men väl en allmän revision af föreningsstadgandena". Mot den boströmska regeringen trädde han flera gånger i stark opposition, såsom vid debatten om
Källa: Project Runeberg ·
