Sida 428
Amerika
Redan 1509 träffas detta nya namn både på en karta och i en geografi. 1511 omnämnes det i ett engelskt skådespel, 1516 begagnas det af Lionardo da Vinci på hans världskarta och vann alltså snabb utbredning. Spanjorerna begagnade det dock till en början icke, utan kallade landet "Den nya världen" eller las Indias occidentales (västra Indien); för Syd-Amerika behöllo de under hela 1500-talet namnen Peruana och Brasilia. Först på 1600-talet blef namnet Amerika allmänt antaget.
Storlek, läge, gränser. A. delas i Syd-Amerika, Central-Amerika och Nord-Amerika. Arealen af Syd-Amerika är 17,731,896 kvkm., af Central-Amerika 1,452,811 kvkm., af Nord-Amerika 19,184,095 kvkm.; alltså tillsammans 38,368,802 kvkm. Därtill komma den arktiska arkipelagen med 1,301,080 kvkm. samt Grönland 2,169,750, sammanlagdt 3,470,830 kvkm. Inräknas detta i A:s areal, så blir denna inalles 41,839,632 kvkm. A. har ett alldeles isoleradt läge, genom haf skildt från andra världsdelar. Dock är afståndet till Asien vid Berings sund blott 92 km. Där har det i äldre geologiska åldrar hängt tillsammans med Asien, liksom det öfver Grönland och Island en gång sammanhängt med den eurasiska kontinenten. Man antager äfven, att norra delen af Syd-Amerika genom en brygga varit förenad med Afrika och den västra delen med Australien. Världsdelen når sin största utsträckning i norr och söder. Dess nordligaste udde är Kap Columbia (på Grantland), 83° 5' n. br. (70° 15' v. lgd) eller, på fastlandet, Point Murchison på halfön Boothia Felix, 71° 50' n. br. (94° 30' v. lgd), - udden Kap Barrow på Alaska når 71° 23' n. br. Den sydligaste udden är på fastlandet Kap Froward vid Magalhães' sund, 53° 54' s. br. (71° 18' v. lgd), och på Eldslands-arkipelagen Kap Hoorn, 55° 59' s. br. (67° 16' v. lgd). Sålunda utsträcker sig A. öfver 139 breddgrader (15,500 km.) eller, om man frånräknar öarna, öfver 126 grader (14,000 km.). I förhållande härtill är dess utsträckning från väster till öster obetydlig. Den är vid polcirkeln omkr. 3,200 km., på Winnipegsjöns bredd 4,875 km., vid 40:e breddgraden (Philadelphias bredd) 4,250 km. samt på Syd-Amerikas bredaste ställe (Punta Pariña-Kap San Roque) 5,170 km. (medan Afrika vid 10° n. br. är 7,000 km. bredt). N.-A:s västligaste udde, Kap Prins of Wales, ligger 157° 59' v. lgd (på Alaska 65° 33' n. br.), dess östligaste fastlandsudde, Kap Charles på Labrador, 55° 37' v. lgd (52° 13' n. br.); på Newfoundland når Kap Spear till 52° 32' v. lgd. S.-A:s västligaste udde, Punta Pariña, ligger 81° 19' v. lgd (4° 41' s. br.), dess (och hela världsdelens) östligaste, Kap Branco, 34° 46' v. lgd (7° 9' s. br.). S.-A:s nordligaste udde är Punta Gallinas, 12° 24' s. br. (71° 41' v. lgd). I allmänhet ligger N.-A. betydligt västligare än S.-A.; afståndet mellan N.-A:s västligaste och S.-A:s östligaste uddar är öfver 123 grader. Bortsedt från nordligaste delen af N.-A., ligger världsdelen närmare till Europa-Afrika än till Asien-Australien; emellan den sistnämnda världsdelen och A. är vid 30° s. br. afståndet 13,000 km.; under ekvatorn belöper det sig till Asien till nästan halfva jordomkretsen, medan det från Grönland till Norge är 1,500 km., från Newfoundland till Irland 3,200 km. och mellan nordöstra kusten af S.-A. till närmaste punkt på Afrikas kust (Kap San Roque-K. Palmas) 3,000 km. Största afstånden på denna sida träffas i n. mellan Florida och Portugal, i s. mellan La Plata och Godahopps-udden, på båda ställena omkr. 6,500 km.
Naturbeskaffenhet. Kustbildningen är högst olika för N.-A. och S.-A. Det senare har till och med mindre utbildad kust än Afrika, i det att endast 1 % af dess yta är öar eller halföar (i Afrika 2 %), men i ersättning eger det hvad Afrika saknar: floder, som äro segelbara från hafvet djupt in i kontinenten. I N.-A. åter stiga (enl. Penck) öar och halföar till 25 % af kontinentens areal (de västindiska öarna inräknade), alltså nästan detsamma som Europa, med 27 %. S.-A. har väl på sydligaste delen af sin västkust en stor skärgård och en mängd fjordar, men n. om 40° s. br. går kusten nästan alldeles utan vikar och öar rakt åt norr till Arica, där den böjer sig åt n. v., bildande Arica-bukten. Strax söder om ekvatorn möter därpå Guayaquil-viken med Puna-ön; emellan denna och Panama-viken är väl kusten ej fullt så enformig som sydligare, men dock föga utvecklad. Den östra kusten eger likaledes i s. några grunda bukter (S:t Georgs, S:t Mathias och Bahia-Blanca samt, af större betydelse, La Platas estuarium och Patos-lagunen), men blir nordligare lika enformig som västkusten, med det undantaget, att där många floder med trattformiga mynningar utmynna, viktigast Amasonfloden, hvarjämte särskildt i Brasilien en del relativt små, men för sjöfarten viktiga vikar finnas. Eldslandet i s. och Falklandsöarna n. ö. därom äro de enda öarna af betydenhet. I S.-A:s norra kust inskära Maracaibo-golfen mellan Goajira-halfön i v. och Paraguana-halfön i ö., sammanhängande med den stora kustsjön Maracaibo-lagunen; längre i v., vid Panama-näset, finns Darien-golfen, fortsatt af Uraba-viken. I närheten af kusten träffas där en rad öar, Leeward-öarna ö. om Maracaibo samt Trinidad, genom Paria-golfen skild från fastlandet. C.-A. är världsdelens mest ledade parti. Kontinenten är där sammanträngd till ett näs mellan Stilla hafvet i v. samt Karibiska hafvet, Yucatan-sundet och Mexikanska viken i ö. I sin sydligaste och smalaste del, där det heter Panama-näset, är det blott 46 km. bredt; nordligare utvidgas det till Honduras-halfön, och n. därom tränger Honduras-viken in från Karibiska hafvet, skiljande Honduras från Yucatan-halfön (176,000 kvkm.). Väster om Yucatan, som submarint fortsattes af Campeche-banken, bildar Mexikanska viken den halfrunda Campeche-bukten, hvars låga stränder, liksom Mexikanska vikens, äro garnerade med en rad laguner. Den västra kusten har många små vikar, bland hvilka Nicoya-bukten, Fonseca-bukten och Tehuantepec-bukten äro de viktigaste. Från den senare leder Tehuantepec-näset öfver till Campeche-bukten i n. Till C.-A. räknas ock Kaliforniska halfön (143,000 kvkm.), skild från kontinenten genom Kaliforniska viken. Hvad som dock allra mest ger C.-A. omväxling, är den rad af öar, som i ö. skiljer Atlanten från A:s stora medelhaf, Karibiska hafvet och Mexikanska viken. Från söder räknadt först de vulkaniska s. k. Små Antillerna, som i en mot ö. böjd bågo gå från Trinidad till Stora Antillerna (Portorico, San Domingo l. Haiti, Cuba och Jamaica). Norr om dessa ligga på en grund bank de mestadels af koraller bildade Bahama-öarna. N.-A:s västra kust har till 49° n. br. blott en inskärning af betydelse, San-Francisco-bukten; nordligare möter en rik skärgård, och kusten är
Källa: Project Runeberg ·
