Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 1. A - Armati

hafva infört bruket af arkiv; de andlige i Tyskland och Frankrike anlade sådana vid biskopssätena och i klostren. Karl den store började samla ett arkiv, men i allmänhet äro de kungliga och furstliga arkiven ej äldre än från 1200-talet. Stadsarkiv började uppstå på 1100-talet. Det forna tyska riket egde arkiv i Wien, Mainz, Regensburg och Wetzlar. Rika och af stor vikt äfven för Skandinavien äro Östersjöstädernas arkiv (Revals, Lybecks m. fl.). De mest betydande arkiven äro eljest de, som finnas i Rom, Venezia, Paris, London, Simancas (i Spanien), Wien, München, Dresden, Berlin och Moskva, de svenska och danska riksarkiven o. s. v.

Det offentliga arkivväsendet har alltsedan midten af 1800-talet blifvit föremål för statens direkta omvårdnad i det ena landet efter det andra. Frankrike har länge på detta område intagit en framstående ställning. Det franska nationalarkivet (se Archives nationales) har med tiden blifvit ett centralarkiv dels för en mängd historiska samlingar från "l'ancien régime", dels för en senare tids centralförvaltning i den franska hufvudstaden. Alltifrån början af 1840-talet har regeringen verksamt ingripit för en bättre vård äfven af de lokala arkiven i departementen och kommunerna, som under statens kontroll underhållas af de departementala och kommunala myndigheterna. Inventarier och förteckningar såväl öfver nationalarkivet som öfver de lokala arkiven ha i stort antal upprättats och blifvit tryckta. Som rådgifvande myndighet till undervisningsministeriet, under hvilket arkivväsendet numera lyder, fungerar en arkivöfverkommission. Vidare har en arkivinspektion organiserats särskildt för de lokala arkivens räkning. Jfr Langlois et Stein, "Les archives de l'histoire de France" (1891--93).

I Preussen är det offentliga arkivväsendet numera fullständigt organiseradt. I spetsen för detsamma står ett statsarkivens direktorium i Berlin, under hvilket lyda geheime statsarkivet därstädes, 17 statsarkiv i provinserna, det preussiska historiska institutet i Rom samt ett slags arkivskola i Marburg. -- Äfven i Bajern är arkivväsendet centraliseradt med ett riksarkiv i München och provinsarkiv. Däremot äro de kommunala och kyrkliga arkiven i Tyskland ännu i regeln fristående, men både på offentligt och enskildt initiativ har man under senare år kraftigt verkat för deras bättre ordnande och bevarande.

Arkivväsendet i Sverige (jfr Riksarkivet och Landsarkiv). Riksarkivet, som numera i fråga om planmässigt ordnande af handlingarna och tillgänglighet torde kunna täfla med hvilket annat statsarkiv som helst i Europa, har efter hand blifvit Sveriges central- och hufvudarkiv. De sista åren ha nämligen utmärkts af en planmässig verksamhet för att centralisera och bringa reda i det svenska arkivväsendet. Till en början ha tre landsarkiv organiserats för att, jämte en arkivdepå på Gottland, uppsamla de lokala myndigheternas äldre arkivalier samt ställts under riksarkivariens öfverinseende och ledning (se Landsarkiv). En stadga för vissa offentliga arkiv utkom 31 dec. 1900 (med ändringar 22 maj 1903), enligt hvilken bl. a. arkivförteckningar skola upprättas och insändas till riksarkivet. För att tjäna till ledning vid ordnandet och förtecknandet ha i riksarkivet uppgjorts och af k. m:t utfärdats (1903) dels allmänna grunder vid ordnande och förtecknande af vissa offentliga arkiv (jämte ett af riksarkivarien utfärdadt upplysande cirkulär af 22 juni 1903), dels planer till förteckningar öfver centrala ämbetsverks, länsstyrelsers, domkapitels, allmänna läroverks samt magistraters och rådstufvurätters arkiv. Slutligen har (1901--02) en undersökning företagits af de centrala ämbetsverkens arkiv i hufvudstaden, hvilken undersökning ledt till förslag om upprättande af en med riksarkivet förenad administrativ arkivdepå, i hvilken dessas äldre arkivalier successive skulle uppsamlas, äfvensom till förslag rörande det offentliga arkivväsendets högsta ledning samt inspektion af vissa offentliga arkiv genom riksarkivarien.

Bland sådana arkiv märkas i öfrigt de centrala ämbetsverkens, domstolarnas, länsstyrelsernas, andra civila och militära myndigheters i landsorten, domkapitlens samt stads- och kyrkoarkiven. Riksdagens arkiv har ej längre samma betydelse som förut, då de viktigaste riksdagshandlingarna tryckas, men riksbanken och riksgäldskontoret ha tämligen betydande arkiv. Af de gamla ståndsarkiven består Riddarhusets ännu som själfständigt; de ofrälse ståndens hafva öfverlämnats till riksarkivet. -- I Sverige finnas slutligen åtskilliga värdefulla handskriftsamlingar, tillhörande de offentliga biblioteken eller enskilda personer.

De upplösta centrala ämbetsverkens arkiv hamna uti riksarkivet, men redan nu hafva åtskilliga ännu bestående tid efter annan dit öfverlåtit delar af sina samlingar, delvis som deposition; så har under senare år skett med kammarkollegium, statskontoret, kommersekollegium. Af de ännu kvarvarande intager kammararkivet (se d. o.) genom handlingarnas rikhaltighet och deras betydelse för hela vår inre historia det ojämförligt främsta rummet, men det har en mycket otjänlig lokal, som försvårar ett tidsenligt ordnande. Krigsarkivet och flottans arkiv (se d. o.) hafva under senare år blifvit sammanförda och nyordnade; flottans afdelning i Karlskrona har dessutom ett eget arkiv. Af de öfriga torde kommersekollegiets arkiv, som äfven inbegriper det forna bergskollegiets, vara det mest betydande. Därjämte bör nämnas det sedan 1892 nybildade slottsarkivet (se d. o.) i Stockholm.

Domstolarnas arkiv äro numera af två slag: hofrätternas och underrätternas. Alla hofrätterna hafva sina egna arkiv; Jönköpings för detsamma en egen byggnad. Från Svea hofrätt har i senare tid en icke obetydlig samling äldre protokoll och handlingar öfverlämnats till riksarkivet (jfr "Medd. fr. sv. riksarkivet", XVII, 1893). Lagmansrätterna upplöstes 1849. Genom k. br. 8 maj 1850 bestämdes, att deras arkiv skulle förvaras af vissa namngifna landskanslier, rådstufvurätter samt hofrätten öfver Skåne och Bleking. De komma efter hand att hamna i landsarkiven. Häradsrätternas arkiv hafva i allmänhet varit både olämpligt förvarade, illa skyddade för våda och svårtillgängliga; dock har i senare tid flerstädes en förändring till det bättre inträdt. Från dem öfverlämnades på grund af k. br 28 sept. 1869 alla äldre domböcker fore 1736 till riksarkivet, där de blifvit ordnade och förtecknade, men numera ha de börjat därifrån öfverlämnas till landsarkiven. Bergstingsrätternas arkiv hafva hufvudsakligen tagits om hand af bergmästarna eller