Ord och Bild: 1894

88

H. W.

och ett godt porträtt af kungen* illustrera brefsamlingen, hvars band är utfördt efter bandet till en åt kung Karl öfverlämnad bok. Porträttet är en kopia af Tanjé's kopparstick efter Kraffts i Lund 1717 målade porträtt, måhända det enda fullt autentiska.

* * *

Utgifvaren har ryckt historiens Karl XII allt för nära in på lifvet, för att kunna adoptera skaldernas, och han finner Karl XII:s folk mera storslaget än hans person. Ja, däri torde vara svårt att gifva honom orätt, sedan man tagit reda på bådas lif och gärning. Men då Karl XIl:s folk bar hans regemente utan att knota, ehuru det alldrig förts sin undergång så nära som af honom, och då kung Karl ett par årtionden efter sin befriande död, genom partitidens brister i både krigföring, viljekraft och statsmannablick, växte i minnet och genom Skaldernas inspiration blef en nationalhjälte, så torde äfven vår tids kritiske forskare göra rätt uti, att, liksom kung Karl, icke tappa humöret, därför att »taflan är dyster och blodig». Den svenska »stormakten» kunde icke lefva, när grannarne växt ut från kurfurstendöme och storfursten-döme till Preussens och Rysslands militärmakter: men storslaget fick den gå ur tiden med

Kung Karl den unga hjälte.

H. W.

frangois Coppée.

I en af dessa stora stenkaserner med många fönster, många dörrar och många små anspråkslösa våningar för mindre bemedlade borgarfamiljer, hvarpå Paris är så rikt, föddes Frangois Coppée den 26 januari 1842 vid Rue Saint Maur. Han var den yngste af en talrik barnskara; döden hade redan förut bortryckt hans bröder, och lille Frangois blef för sina något till åren komna föräldrar en lika oväntad som dyrbar ersättning för hvad de förlorat. Man kan ej undra på, om de äldre systrarna kelade

* Samma porträtt och autograf äro af förläggarne benäget ställda till vårt förfogande.

med den ende brodern, om föräldrarna aktade det klena, sjukliga barnet som sin ögonsten. Därföre har ock Frangois Coppée den rika källan till glädje, att han, ehuru fostrad under enkla villkor, kan se tillbaka på en lycklig barndom. Minnet af densamma går äfven ofta igen i varma skildringar af småborgarlif och i interiörer, hvilkas förebilder hämtats från hans eget barnahem. Med hvilken entusiasm säger han sig ej, i sin senast utkomna bok »Mon franc parler», minnas den lilla våningen fem trappor upp vid rue Vaneau, där de bodde sex i tre rum: föräldrarna, hans tre systrar och han själf, den femårige parf vein, som i idealisk sysslolöshet brukade hänga öfver en oförgätlig balkongs balustrad och betrakta omgifningen.

Coppée är af vallonsk härkomst, men både han själf och hans föräldrar äro födda i Paris. Och han har haft den förmånen att äga ädla, högsinnade, ovanligt aktningsvärda föräldrar. Han erhöll sin första blick på lifvet i en omgifning, där de ideella intressena aldrig åsidosattes, prosaiska kraf och ekonomiska svårigheter till trots. Och han har heller aldrig underlåtit att vid hvarje möjligt tillfälle visa sin tacksamhet såväl i ord som i handling.

Vi vilja till belysning omtala ett sådant tillfälle, en prisutdelning för unga flickor i en uppfostringsanstalt för fader- och moderlösa barn. Frangois Coppée, då redan medlem af franska akademien, presiderade vid festen, och han uttalade därvid följande varma ord, som utgöra en verklig liten genremålning från hans föräldrahem:

»Det är helt enkelt fråga om att utbilda eder till goda husmödrar, och vid första påseende tyckes problemet lätt nog. Men jag, • som talar till er, vet väl, hvilken sammanfattning af förtjänster det behöfs till ett dylikt kall, ty jag har känt en god husmoder, som var mig mycket kär, och jag vill berätta er litet om henne.

Hon var gift med en måttligt aflönad ämbetsman. De hade haft åtta barn, hvaraf fyra återstodo, tre halfvuxna döttrar och en liten gosse. Och hela denna familj skulle ej blott lefva utan lefva efter sin ställning, ty man hade sin lilla stolthet, man ville icke väcka medlidande. Nåväl, denna förträffliga husmoders féhänder hunno med allt. De unga flickornas klädsel var