Ord och Bild: 1894

202

edv. alkman.

sträfvat någon naivitet af det slag, hvarom här är fråga? Kanhända han i sin konst har samma anspråk på att vara kulturmänniska, som han troligen har i det borgerliga lifvet! Åtminstone är det mig omöjligt — trots bästa vilja — att i Mun-thes dekorativa konst upptäcka någon sträfvan att i uttryckssättet, i stilen vara naiv eller, för att använda ett uttryck, som i detta fall är fullt synonymt, primitiv. Om han afstår från åtskilliga af den realistiska stafflikonstens verkningsmedel — det konsekvent genomförda perspektivet, effekten af belysning och skugga, figurens plastiska modellering — så är det ej för att nå den effekt af hjälplöshet och barnslighet, af rörande obehändighet i gestaltningen, som en primitiv konst äger och måste äga i vår samtids ögon, utan helt enkelt därför, att han afser en dekoration af ytor och dessa medel ej pryda ytan, utan upphäfva henne. Den dekorativa stilen, för såvidt den afser förskönandet af en yta, vill framkalla en helt annan illusion än stafflikonsten: denna ger illusion af, att ytan ej existerar; den dekorativa framställningen kräfver illusion både af ytans existens och det konstnärliga innehållets. Detta ytterligt svåra formproblem har Munthe flera gånger löst på ett förträffligt sätt — bäst kanhända i de kompositioner, han utfört som utkast till väfnader, och i hvilka han måst taga hänsyn till den textila konstens teknik och uttrycksförmåga. Men äfven i de bilder, där ytans stränga bibehållande ej varit af hufvudsaklig vikt, har konstnären fullt medvetet och utan någon biafsikt att lura åskådaren frammanat den effekt, söm hägrat för hans inre syn, genom en summarisk teckning och en färgkonst, hvars allvar och enkelhet sällsynt väl stämma öfverens med den nordiska naturens och de nordiska forngestalternas lynne. Långt ifrån att vara eller vilja vara en förkonstling, syftar hans konstnärliga metod mot en förenkling, hvars innersta afsikt är förestafvad af hans allmänna konstnärliga idé, hvilken består i att pryda, ej att afbilda, att dekorera, ej att berätta. Och denna idé är naturligtvis förverkligad i dessa sagostämningar äfven om de ej utföras i väfnad, ja i de flesta fall t. o. m. bäst utan ett dylikt utförande; någon gång känner man sig emellertid frestad att göra den anmärkningen, att han ej med tillräcklig skärpa

iakttager den nödvändiga stilskillnad som' måste förefinnas mellan bilder, afsedda att återgifvas med väfnadskonstens medel, och-sådana kompositioner, där man ej bundit sig af andra hänsyn än till ämnets natur och penselns förmåga att gestalta — man kan i somliga af hans bilder finna bägge dessa stilar, den textila och den måleriska, blandade —; rnen i det hela njuter man både af den originela uppfattningen af sagan och af det ovanliga och praktfulla, sättet att återgifva den.

Edv. Alkman.

Förste hofmarskalken grefve nils von rosen. Oljemålning af Julius kronberg.

Nils von Rosen.

† 28 febr. 1894.

an har från olika håll ägnat den bortgångnes minne vänliga runor. Litet hvar erinrade sig, äfven utan att hafva haft lyckan att stå honom närmare i lifvet, den fine älskvärde hofmännen, hvilken bland så mycket •annat af hvad människor skatta högst, också ägde den vänliga makters gåfva, som kallas ett förbindligt väsen, och som med den vann flera vänner, än han ens själf visste. Hans lifs saga har också skildrats med en värme, som sällan kommer människor till del. Hemligheten af hans makt att fängsla dem, som med honom kommo i beröring, låg väl närmast