Ord och Bild: 1894

af allt förbjudit och med hela sin makt, sin visdom, sin lagstiftning sökt hindra i allt, af det naturliga skäl, att hvarje kulturslag vill värna sitt eget lif och förebygga sin död. Att lasterna burit eller bära världen eller öfver hufvud gjort, att någonting af vikt blifvit utaf, är den sista sanning, som en människotunga skall uttala; emedan därefter icke mycket är att säga … Jag menar för ingen del alla laster, eller ens de flesta. Jag menar ock alldeles inga småfel, små laster, små synder; utan det, hvilket i hvarje tid betraktas som den största och fullkomligaste: själfva dödssynden i seklet. Det är vanligen den eller de, för hvilka tidehvarfvets hela bildning ryser och darrar, såsom för sin egen undergång. Det är den eller de, som utvisa porten, hvarigenom den nya cykeln kommer: hvarigenom mänskligheten stiger och vidgar sig … Därför korsfästes Kristus af judarne, enär det, som han predikade, vidgade judendomens gränser» … Och han fortsätter, vid invändningen att han bör skilja på brott mot några mänskliga åsikter och på brott mot Gud, att han så gör, men att olyckan är, att »ännu ingen bildningscykel funnits på jorden, som icke ansett brott emot sig vara brott emot Gud. Och sådana synder, sådana laster har alltid hvarje slag af bildning räknat för de största, de förfärligaste, de oförlåtligaste i tidehvarfvet».

Almqvist har här angifvit sin säregna kallelse: att som Ariman väcka sakernas verkliga inre, att begå »det stora brottet»

Ellen Key.

(Forts.)

TEATER.

Ida Aalbergs gästspel.

Innevarande teatersäsong kan sägas hafva börjat under både goda och dåliga auspicier. Det kan nämligen utan tvifvel kallas för ett godt förebud, när en teatersäsong börjar med en lysande serie af föreställningar, sådana som vid Ida Aalbergs gästspel, och det är ännu bättre, när man vet, att dessa föreställningar komma att fortsättas genom andra af samma slag. Men det finnes också en droppe malört i glädjebägaren, och denna framkallas af den naturliga tanken, att de lysande teateraftnarna, åtminstone hvad beträffar den tragiska genren, efter alla tecken att döma torde inskränka sig till hvad de resande sällskapen tillföra hufvudstaden.

Man kan om Ida Aalberg utan öfverdrift säga, att hon eröfrat Stockholm, och detta har också på det lifligaste blifvit erkändt. När man efteråt tänker tillbaka på de oförgätliga aftnar, hennes konst skänkt oss, har man mindre intresse af att upprepa, att hon lyckats. Det blir då icke längre questio an, som sysselsätter oss, utan det blir — för att tala med den manhaftige kapten Larsson i »Fältskärns berättelser» — snarare questio quo modo. Eller med andra ord — hvad var det i Ida Aalbergs konst, som gaf en så sällsynt lyftning åt de dramatiska föreställningar, hvilka togo sin början den första september på Vasateatern och afslutades den tionde på k. operan?

Att det icke var samspelet, totalintrycket af själfva föreställningarna, har med rätta oupphörligt blifvit påpekadt. Fru Aalberg har gjort en s. k. stjärnturné i syfte att få visa sitt eget betydande konstnärsskap, repertoaren innehöll nästan idel bravurroller, och det var i främsta rummet hr Molanders regie, hvilken man hade att tacka för, att totalintrycket ej blef ännu mera misstämmande, än hvad som verkligen var fallet. Ty disharmonien mellan den celebra gästen och hennes omgifning var verkligen stor, fastän lyckade utföranden af äfven andra roller än hennes egna förekommo, och valet af stycken visade också, att man sökt efter sådana, där redan författaren gjort det naturligt, att den kvinnliga hufvudrolen skulle tillgodoses på de öfrigas bekostnad.

Jag vill säga det genast, att jag fullkomligt delar den uppfattning, som säger, att det i vår tid öfverhandtagande stjärnspelet, som ger tillfälle åt en enda artist att oberoende af alla andra intressen göra sin egen person gällande, inverkar i hög