Ord och Bild: 1894

En opponent.

Af Juhani Aho.

Med 4 teckningar af Eero Järnefelt.

Wn hade redan flere kvällar å rad blifvit utestängd från fållan, där han alltid började stångas med den äldre, stora tjuren, hvaraf ständigt uppstod en obeskriflig villervalla i den fridsamma kovallen. En gång hade till och med den fulla mjölkhinken stjälpts omkull, och för allt fick ungtjuren skulden. Men enligt hans egen åsikt var felet lika mycket den stora tjurens, som ville hafva hela vallen, både unga och gamla, för egen räkning. Ungtjuren fick ej ens försöka komma och göra sig till för dem, som stodo i fållans bortersta hörn, förrän tjuren, vallens ordinarie öfvervakare, rusade mot gärdet; där skulle han kanske hafva krossat honom, om icke ladugårdsflickorna kommit och skilt dem åt med såstången och stuckit gärdesgårds-störar emellan dem.

Ungtjuren stod nu bakom ledet till fållan, envis och orörlig. Om han inte

varit så ond, skulle han kanske hafva gråtit, gråtit bittert öfver alla de orättvisor, som han denna sommar fått lida. Sista vintern hade han ännu varit inregistrerad bland ungdomen i kalfkättan. Men då våren kom, upphöjdes han till heder och värdighet af fullvuxen, och man lät honom följa med vallen ut i skogen. I början var han glad öfver denna upphöjelse och trodde, att han skulle kunna röra sig på betet lika oge-neradt som i kalfhagen. Men i stället kommo alla dessa motgångar och lidanden, och när man ännu därtill måste traska längs stenbundna marker och leta åt sig föda bakom sanka moras och kärr . . .

Det skulle kanske ändå ej betydt så mycket, och han skulle kanske icke ens brytt sig om sina lidanden, fastän hornen värkte och sidorna voro ömma, otn ej förödmjukelsen träffat honom i allas åsyn, till och med kvigornas, hvilkas