Sida 394
jNfÀckrosen.
Till Pehr Hasselberg-.
»Skall den vattenborna rosen hölja sig alltjÀmt i tjÀrnens djup och dölja
ali den skönhet, som vi blommor böra inför sommarns blickar fruktbar göra?>>
undra drömmande om bröllopsstunden strandens blommor uti furulunden,
och af tusen dofter hufvudyra sig i bröllopsfestlig prakt utstyra.
Men i tjÀrnens djup, dÀr böljor löga, skyles NÀckens ros för dagens öga.
DÀr af mörker borna andar vilja till kung NÀckens hvita dotter gilja
och kring blekgrön knopp sig hetsigt trÀnga för att ljusets frestan utestÀnga.
Men i barmens klot det snöhvitt unga redan blodens pulsar sakta sjunga
om den sol, som hennes drömmar hylla, i hvars glans hon först sitt mÄl kan fylla.
Ren hon höjer sakta blomsterskÄlen, af sin lÀngtan förd mot glitterstrÄlen,
men pÄ guldstÀnkt stig sig hotfullt blandar sorlet ifrÄn tjÀrnens svikna andar:
»SÀg hvart NÀckens dotter fÀrden stÀller, hvi vÄr trÄnad henne intet gÀller,
vi som dunkelt i begÀr oss hvÀlfva, hvilkas darrning lÄter djupen skÀlfva,
vi, som vildt i tusen Ädror glöda och af nattens lustar öfverflöda.
Skall det ömkligt veka ljuset rĂ„da och föraktet vid vĂ„r hyllning lĂ„da?» â
SÄ de hvÀsa. Lystna halsar strÀckas; snart af knot tör hela tjÀrnen vÀckas.
SvÀllda ögon halft ur hÄlor falla, andar glupande pÄ bistÄnd kalla,
nÀr den fagra, som de drömt till maka, svarta vattnet ses frÄn kalken skaka
och med oskulds snö i jungfruhÄgen lyftes drömmande pÄ insjövÄgen.
Skygg hon badar sig i glittret stilla, men hvad under! Hvilken sÀllsam villa!
Se, dess ögonlock en darrning röja, nu mot azurn de sig ljufligt höja,
och för solens gyllenheta strÄlar hon i blommans nakna fÀgring prÄlar.
Salig, salig Àr den helga stunden, nÀr allt sjÀlfviskt gÄr som slamm till grunden,
NÀckens hvita dotter sol anammar, gult i marmorskötet fröstoft dammar,
men dÀrnedan tjÀrnen upprörd hvÀser och af svartsjuk harm i sommarn jÀser.
Klas FĂ„hrĂŠus.
