Ord och Bild: 1894

Språkrim.

Af Åke W:son Munthe.

immet tillhör icke uteslutande poesien eller hvad som gör anspråk på att vara poesi, vers med andra ord. Våra ordspråk äro ju som bekant mycket ofta rimmade, såsom t. ex. den enes död den andres bröd, drömmar äro strömmar, den som går i borgen, går i sorgen o. s. v. Man torde kunna säga, att så godt som hvart annat ordspråk är rimmadt på liknande sätt. Men det är dock icke dessa rimmade ordspråk, jag här åsyftar. Ty äfven i det allmänna språket, i det af hvar man i tal och skrift använda språket, uppträder rim i en hel del stående uttryck eller fraser, sådana som t. ex. i ur ocli skur, i valet och' kvalet, rätt och slätt. Det är sådana i det allmänna språket förekommande rimmade fraser, jag här kallar språkrim.

Dessa språkrim, som i själfva verket förekomma mer ymnigt, än man måhända vid första påseendet kunde vara benägen att tro, äro delvis bevisligen mycket gammalt språkgods, och sannolikt torde språkrimmen såsom art förskrifva sig från en tid, som ligger bortom, icke blott den litterära uppteckningen, utan öfver hufvud ali slags vitter bearbetning af språket. Med andra ord: rimmet i form af språkrim förefanns sannolikt i det allmänna språket, långt innan det kom att användas i något som helst medvetet konstnärligt syfte — det fanns där, så att säga, i fritt, naturligt tillstånd, såsom det i själfva verket ännu gör.

Med rim förstår jag här samklang

mellan likställda språkljud i olika ord eller orddelar. Men icke blott hvad man i dagligt tal brukar kalla rim blir då en sådan samklang: icke ensamt typen tak —sak äger rätt till namnet rim. Här är visserligen samklangen mycket fullständig, så fullständig som möjligt till och med i detta fall, ty om man ville försöka att än ytterligare öka den, skulle orden sammanfalla. Men emellan den fullständiga likheten tak—tak och den fullständiga olikheten tak—söl t. ex. ligger en hel serie olika samklangs- eller rimformer, alltefter som olika ljud, men alltid likställda, i de båda leden samklinga.

Om samklang förefinnes blott mellan begynnelseljuden, får man det slag af rim, som man brukar kalla allitteration eller uddrim, enligt typen i. /ak—tål.

Detta rimslag, allitterationen, förekommer icke såsom af regler bunden rimform i den moderna poesien (utom i den isländska), ehuruväl spridda allitterationer i konstnärligt syfte visst icke så sällan användas af nyare poeter — och för öfrigt äfven af prosaister. T. ex. när Bååth sjunger i »Kärlekssagan på Björke-berga»:

X trädgård, af bäckar fägnad, blef j-innet så jommarjtämdt; hit nådde ej röster kärfva, ej borgstugans bullrande skämt.

Eller när den bekanta Mrs Annie Besant,