Sida 259
Vision. OljemÄlning af Richakd Bergh.
VÄra konstutstÀllningar.
Det Ă€r i vĂ„r tid, som den satsen uttalats, att en sanning ej lefver lĂ€ngre Ă€n tjugo eller högst trettio Ă„r. Erfarenheten har, hvad betrĂ€ffar de konstnĂ€rliga sanningarne, gifvit en viss bekrĂ€ftelse Ă„t denna paradox. Den moderna konstens brytning har genomgĂ„tt sitt första skede â frihetskampen gent emot konventionalismen. Realismen, om hvilken det nu af den hetsiga ungdomen sĂ€ges sĂ„ mĂ„nga oförstĂ„ndigt hĂ€tska ord, har varit den nödvĂ€ndiga och i sina följder fullkomligt epokgörande reaktionen emot arrangementet i konsten, liksom friluftsmĂ„l-ningen emot den ensidigt drifna atelier-mĂ„lningen. Den sannaste och skarpaste förebrĂ„else, som gjorts emot realismens och friluftsmĂ„lningens tid, har varit den, att den nöjt sig med att göra studier i stĂ€llet för att göra genomtĂ€nkta konstverk. Denna förebrĂ„else har visserligen ofta berott pĂ„ ett missförstĂ„nd af hvad som Ă€r studie och hvad som Ă€r konstverk. Och det skulle vara ett groft misstag att tro, att vi nu eller nĂ„gonsin skulle kunna umbĂ€ra realism och friluftsmĂ„lning. Men allaredan nu skön-jes tydligt det autodidaktiska draget i det gĂ„ngna Ă„rtiondets nybyggande svenska konst, hvilket den har gemensamt med den para-
lella kontinentala konsten. Dess arbete har gifvit den vackra anblicken af en frisk och lifskraftig ungdoms hÀrdande idrott, genom hvilken den blifvit vuxen att gripa sig an med mandomsvÀrf, som taga alla kroppens och sjÀlens krafter i ansprÄk. Och det kan ej gifvas ett bÀttre bevis pÄ den kraft och spÀnstighet, som alstrats i realismens hÄrda och prosaiska skola, Àn det, att samma generation, som med 1885 Ärs utstÀllningar i Stockholm planterade det nya baneret pÄ svensk mark och invigde en ny tid i vÄr konst, fortfarande har ledningen och att den nu satt pÄ dagordningen de frÄgor, som borde och mÄste komma. Det Àr tvÄ generationers kraft och entusiasm i deras anlopp.
SĂ„ lĂ€nge konstnĂ€rerna visste med sig, att de ej kunde framstĂ€lla naturen sĂ„dan den tedde sig för dem, gick deras strĂ€fvan helt naturligt dĂ€rpĂ„ ut att förvĂ€rfva uttryckssĂ€tten. Men hafva de dessa i sitt vĂ„ld, dĂ„ kommer frĂ„gan: till hvad Ă€ndamĂ„l? Har konstnĂ€ren sinne för det lefvande lifvet omkring honom, kan denna frĂ„ga resultera i sĂ„dana konstverk som Werenskiolds »Bondbegrafning», Ernst Josephsons »Spanska smeder» eller Bruno Liljefors' djurmĂ„lningar, i hvilka det realistiska innehĂ„llet Ă€r besjĂ€ladt af en full-lödig och personlig konst. Ăr han Ă„ter af
