Ord och Bild: 1894

richard bergh.

djupare; murtornens orangefärgade glöd mot det blå vattnet blef ännu intensivare; lundarnes trädkronor blefvo ännu dunklare och lummigare — och öfver det hela accentuerades himmelens långsträckta, famnande molnformer ännu tydligare. Alltså: här skedde en samtidig stegring af taflans olika delar — en transponering af det hela i en starkare och mer fantastisk tonart — allt skulle tyda på att här icke var fråga om en porträttvy af Visby, hvarken från år 1894 eller från år 1361, utan om ett sagolikt landskap, så vidt möjligt oberoende af tidens begränsning — en poetisk vision, overklig, men stämningsfull, och afsedd för människor som ännu bära

på innestängd längtan......Ja, detta var

min mening. Jag tror ej den är hvarken så krystad eller så obegriplig, som folk velat göra den till. Resultatet: den färdiga taflan vill jag icke nu uttala mig om, så kort tid efter sedan jag afslutat den. Framställningssättet haltar på flera punkter, det är jag öfvertygad om, men hvar de egentliga brotten mot stilen ligga, ser jag ännu ej fullt tydligt, äfven om jag delvis anar det. Resultatet må alltså tills vidare bedömmas af andra, men må det bedömmas ur en annan synpunkt än den, som användts af de förvånade Visbybor, hvilka uttryckt sin misstämning öfver att icke i min tafla finna sin hemort i det skick de vant sig att se den, icke i mina guldsnäckor igenkänna sina ångbåtar, icke i hafvets »medelhafsblå» skönja Östersjöns — lokalfärg, icke i mina torn kunna konstatera sin kalksten, icke kunna plocka mina målade blommor — ännu mindre de poetiska — och som hålla det hela för en fräck mystifikation. — Det torde icke vara alldeles ur vägen att här erinra om Taines yttrande: »Det är en lätt sak att döma en målare, vore han än aldrig så god, därest man tillskrifver honom ett annat mål än det han i själfva verket haft». (Taine: Notes sur 1'Angleterre).

Missförstånd äro i brytningstider mer än eljes omöjliga att undvika. Jag anser emellertid att konstnärerna böra göra sitt till för att minska dem och har därföre här sökt klargöra afsikten med de nya tendenser inom målarkonsten, hvilkas framträdande väckt så mycken undran. Att jag tagit min egen tafla till belysande exempel beror icke, såsom kanske mången gärna skulle vilja tro, på någon öfverdrifven själfbeundran, utan endast därpå att detta låg mig närmast till hands.

Richard Bergh.

Svensk konsthistoria.

Ludvig Looström: Den svenska konstakademien under första århundradet af hennes tillvaro (1735 —1835). Stockholm 1887—1891.

Georg Nordensvan: Svensk konst och svenska konstnärer i i9:de århundradet. Stockholm 1892.

Richard Muther: Geschichte der Ma-lerei im neunzehnten Jahrhundert. Achte Lieferung pp. 262—303: Schweden. München 1893.

Den dag i dag saknar vår litteratur en sammanhängande och genomförd skildring af den svenska konstens historia, och ännu torde det dröja ett eller annat årtionde, innan det blir forskaren möjligt att nedskrifva ett dylikt verk, som skulle kunna vara tillfredsställande för den intresserade allmänheten och, hvad mer är, för honom själf. Af det oerhörda förarbete, som ett sådant företag kräfver, är ännu blott minsta delen utförd; och ehuru de sista åren varit jämförelsevis rika på undersökningar i vår konsthistorias häfder, så ligga tills vidare viktiga skeden och ledande personligheter inom vår konst så godt som oberörda af forskarnes ar-betsflit.

Om alltså tiden ännu icke kan anses vara. inne att med utsikt till framgång skrifva en sammanhängande svensk konsthistoria, i hvilken de olika partierna finge en jämn och rättvis belysning, så är det dock glädjande att kunna konstatera, att de sista årens forskningar fyllt gapande luckor i vår kännedom om svensk konst och svenska konstnärer och gjort allt sitt till för att föra oss närmare de centrala synpunkterna på gången och, utvecklingen af våra nationela konst-sträfvanden. I dessa bemödanden äro synnerligast två omfångsrika undersökningar anmärkningsvärda: D:r Ludvig Looströms skildring af Den svenska konstakademieit under första århundradet af hennes tillvaro samt herr Georg Nordensvans: Svensk konst och svenska konstnärer i ic/:de århundradet. Tillsammans gifva dessa arbeten en oåfbruten framställning af de två sista århundradenas svenska konsthistoria, och för de årtionden, som af bägge författarne behandlas, komplettera de hvarandra på ett rätt belysande sätt.

Hvad som vid en jämförelse mel-