Sida 35
MĂ€ster Holmsten.
Af Verner von Heidenstam.
livade alla torparesöner varit lika be-"^C gÄfvade som han, skulle hela landet nu ligga obeboeligt och öde. Dumheten Àr cementet, hvilket sammanhÄller vÀrlden. Ack, nÀr jag minnes er, ni berÀttelser frÄn min barndoms Är, hur fuktas icke ögat, fast lÀpparne smÄskratta! Född med segerhufva pÄ en skottdag, hade han knappast hunnit att Àta sig sjuk pÄ sin tionde födelsedags Àggtunga ostkaka, innan han funnit pÄ att förvandla den bergsbÀck, som sjungande och smÄskrattande tumlade stugan förbi, till en tjÀnande barnflicka Ät den yngre brodern. Han förfÀrdigade vattenhjul och spÀnde hopknutna remmar och tÄg Ànda in i kammaren, dÀr de drogo vaggan, medan förÀldrarne voro ute pÄ fÀltet. Vaggan gick och gick i timmar och i dagar, Ànda till dess barnet vardt sÄ grÄblekt sjukt, att doktorn mÄste hÀmtas frÄn Askersund. Det var en liten fetiagd man med rödlett blankt ansikte och rak nÀsa, och af bara vördnad kunde den lille Holmsten, som redan lÀnge burit det gycklande binamnet mÀster, icke motstÄ att om morgonen instÀllsamt draga upp rullgardinen i kammaren, dÀr den store herrn sof med en af sin hustrus medförda bind-nattmössor om hufvudet. Men nÀr sÄ doktorn skulle stiga upp, var hans peruk försvunnen. DÀr letades under sÀng, i fÄllbÀnk och kista, men peruken förblef lika gÄtfullt borta, och ingen annan hade varit dÀr inne Àn den lille mÀster Holm-
sten. Först fick han stryk af doktorn, sÄ af modern och slutligen af fadern, men det oaktadt visste han ingenting om den kastanjebruna peruken. Midt i frostiga hösten mÄste doktorn stiga i slÀden med nattmössan knuten under filthatten, och nÀr han kom till grinden, höll han in blÀsen samt vÀnde sig och hytte Ät stugan med en skrÀmmande befallning till fadern att banka och slÄ sÄ lÀnge, till dess peruken kröp ur sitt gömsle.
Fadren slog och bankade, och till sist kom julen med sina grenljus af talg, som drypande fasttrycktes i bordskifvan. En sÄdan högtid fordrade ocksÄ sÀrskildt festliga anordningar, och dÀrför lyfte den lille mÀster Holmsten myrtenkrukan ur fönstret samt begynte varsamt och prydligt nedfira den rödrandiga gardinen af bomullstyg, som flugprickad och grÄ Ànda till dess suttit uppdragen pÄ sina trissor af trÄdrullar och snören af segelgarn. Modern höll just pÄ att hÀlla upp gröten ute i köket, och fadern stod just med sin rena skjorta öfver hufvudet, dÄ gardinen surrande begynte falla och ur sina veck framslÀppte den peruk, som under doktorns natt legat pÄ fönsterbrÀdet och som om morgonen obemÀrkt fastnat i gardinen och hissats till taket. De bÄda gamla stirrade mÄllösa, och i julaftonens stillhet bad och grÀt den lille mÀster Holmsten sÄ högt, att det hördes Ànda bort till stallet, dit drÀngen gÄtt med strö. Allt kom det sig dÀraf, att han
