Ord och Bild: 1894

LITTERATUR.

^ * v _ ____ÜÉ___a^SMÈi ^^ fM -—SM.

Karl Fredrik Dahlgren,

En porträttstudie.

~f"Vär Dahlgren i april månad 1830 sän-der sin unga vän, Hedda Hammarsköld, en bok, första delen af Freja, skrifver han dessa rader: »Kanske skall du, när du läst den andra delen, äfven förstå några blad ur mitt eget inre». Andra delen af Freja innehöll en berättelse, fortsättningen på »Nahum Fredrik Bergströms krönika». Början hade intagits i kalenderns första del, och troligen är det denna lilla novell skalden åsyftar, när han i sin epistel antyder en »bekännelse». Här finna vi nämligen en autobiografi, som sträcker sig från hans tionde år till hans konfirmation, och som dessutom visar oss gymnasisten som informator. Här kunna vi då söka en komplettering till den bild, som Dahlgrens biografer gifvit oss af hans barndom.

Född den 20 juni 17 91, uppväxte han dels på Stens bruk i Östergötland, dels på Stafsjö i Kila socken, Södermanland, dels äfven på Bråborg, en kungsgård vid Bråviken. Fadern var inspektor, senare arrendator; modern, fru Elisabet, krämardotter från Norrköping. Fadern har icke omtalats med ett enda ord af skalden. Däremot har han tecknat sin kära mor sålunda: »Hon var från dessa gamla, ärliga dagar, då det att känna väl sin kristendom, förstå sig på att sköta ett hushåll och allvarsamt upptukta sina barn, hörde till kvinnans förnämsta prydnad». Vanligen steg hon upp vid fyra-tiden på morgonen, för att låta sin spinnrock surra till klockan sju. Om söndagarne for hon gärna till kyrkan i saffianskor, bomullsstrumpor och solfjäder, »kyrkkryddor» och dylikt; måste hon stanna hemma, lästes predikan högt. Kaffe var hennes lifdryck — tre koppar å rad. För öfrigt var hon förnöjsam, godhjärtad och gladlynt.

Här, hos denna moder, uppväxte lille Karl i skötet af en natur, som lockade honom till sig. »Backar och klippor, ängar och bäckar», skrifver han i sin krönika, »blefvo snart hans käraste kamrater och omgifning.» Han lärde sig att förstå och uppskatta denna omgifning; där sökte han hälsa, skönhet och poesi, och när han vid mogna år tolkade hvad han kände, blef han äfven naturens hängifnaste skald.

Härifrån måste han nu en klar, vacker septemberdag, tioårig begifva sig till läroverket i Linköping. På farstubron kysste honom hans moder djupt rörd och följde honom ett stycke, ned till den röda grinden. »Schenbergs svinmage och Sjögrens grammatika lågo jämte katekesen, Fants postilla och diverse andra böcker helt lugna i kofferten, icke anande de tårar, hvilka, likt ett stilla majregn, nedduggade på locket. » Efter en, enligt hans begrepp, händelserik färd, anländer han till staden och åker till sitt kvarter. Han mottages af värdinnan, »en tjock, enögd gumma», hvilken med lystna blickar granskar hvad han fört med sig. Där finnas både ost, smör-