Sida 271
Ett blad ur Sveriges kulturhistoria.
Af Claes Annerstedt.
~T~ntct tidehvarf i vĂ„r historia kan upp-visa en sĂ„ stark förĂ€ndring i statslif och samhĂ€llsskick som förra hĂ€lften af det sjuttonde seklet. Man behöfver blott kasta en blick pĂ„ det stormaktstidens Sverige, som i ali sin glans upptrĂ€der kring Kristinas tron, och dĂ€refter lĂ„ta ögat falla pĂ„ det enkla folk, som efter Upsala möte samlar sig att under nionde Karl vĂ€rna om fĂ€ders tro och egna grĂ€nser, för att genast se, att hĂ€r en djup klyfta skiljer tvenne generationer. Mellan bĂ€gge ligga ju ock krigen pĂ„ andra sidan Ăstersjön och Sveriges inkastande i den stora europeiska konflikten. Och under och genom dessa strider trĂ€ngde europeiska idĂ©er och vanor, frĂ€mmande lĂ€nders glans och yppighet, söderns rikare bildning nĂ€stan som i ett slag in öfver ett folk, som dittills i det hela lefvat ett afskildt och enkelt lif.
SÄdana förhÄllanden mÄste föra till starka inre hvÀlfningar, och det fordrades ett ej ringa mÄtt af naturlig kraft och sedlig styrka, för att ej hÀrunder förlora sig sjÀlf och det samband med det förflutna, som Àr sÄ nödvÀndigt för ett folks sunda nationela utveckling. VÄr historia vittnar ock, att denna brÄdstör-Ord oeli bild, s:dje Ärg.
tade, ofta ensidiga utveckling fört till verkliga faror för vÄrt land, och att den inre jÀmvikten varit ej mindre hotad Àn den yttre och endast med stor svÄrighet kunnat ÄterstÀllas. Det Àr kanske inom statslifvet man lÀttast och först skönjer, att en ny tid gÄtt in; och man tycker stundom, att det nÀstan Àr, som vore det gamla alldeles förgÄnget. Men Àfven hÀr lefver det gamla kvar, och den nya, stolta byggnaden reser sig i djupet pÄ gamla svenska grundvalar. An mera gÀller detta, dÄ inan vÀnder sig till den inre historien, sÀrskildt till allt hvad som med kulturhistorien har ett samband. Visserligen blÀndas man hÀr i första ögonblicket af den starka glans, som i de högre lagren sprider sitt skimmer öfver den nya tiden, men man fÄr ej lÄta hÀraf besticka sig, ty denna glans ligger till stor del pÄ ytan och uppbÀres ej af en naturlig, inifrÄn framtrÀngande stark utveckling. I samhÀllets djupare lager gÄr samma starka underström som fordom af fornÀrfd sed och enkla vanor. I det hela flyta hÀr tvenne strömmar bredvid hvarandra utan att blandas, och motsatserna framtrÀda dÀrför i underlig skÀrpa, nÀr man gÄr förhÄllandena nÀrmare in pÄ lifvet.
16
