Sida 192
i68
LUDVIG LOOSTRĂM.
till allra största delen frÄn sistnÀmda stÀlle. De passa, dessa möbler, Ätminstone i sin mest typiska form, icke sÄ vÀl i det borgerliga hemmet, men sÄsom ram och omgifning Ät segerherren och hans generaler lÀmpa de sig bÀttre Àn alla andra; och dÀrför Àro de pÄ sitt omrÄde det trognaste uttrycket för hvad som
lefde och rörde sig hos tiden.
*
MÀnniskan Àr alltings mÄtt, heter det. Allt lÀmpar hon efter sig sjÀlf, allt, hvarmed hon omgifver sig, förlÀnar hon, medvet eller omedvetet, nÄgot af sitt eget jag. Detta mÀrkes icke minst vid intrÀdet i ett hem, det mÄ nu vara den ringares och mera obemÀrktes eller den rikares och mÀktiges. Och dessa senare hem kunna icke blott berÀtta oss Ätskilligt om den eller dem som skapat dem,
utan skola Àfven i mÄngt och mycket lÄta oss lÀsa hela tidens drag i de skenbart liflösa och intetsÀgande föremÄlen. Kasta vi en blick tillbaka pÀ de fyra interiörer vi hÀr sysselsatt oss med och hÀr afbildat, skola dessa besanna vÄra ord. HÀr hafva vi endast kunnat omtala en ringa del af allt hvad de hafva att. sÀga oss. Detta ringa torde i alla fall vara nog, för att en hvar, som vill och kan lÀsa det sprÄk, dessa gamla minnen tala, skall kÀnna sig dragen till dem och dÀrmed till deras rÀtta vÀrde veta att uppskatta dessa dyrbara prof pÄ flydda tiders konstsmak och konstskicklighet. Med detta uppskattande följer helt naturligt en kÀnsla af tacksamhet för det ypperliga tillfÀlle, som genom utstÀllningen erbjöds oss att lÀra kÀnna det bÀsta, som pÄ dessa omrÄden finnes i vÄrt land och pÄ vÄra slott.
Höstbild.
Ut öfver fÀlt och vidder sÄ Àr det kulen höst, blott rÄgen bort pÄ gÀrdet den spirar grön till
tröst.
I dunkelgröna fÀrger nu skogens furor stÄ, och öfver dem dra skyar sÀ tunga, töckengrÄ.
PÄ trÀdans mörka fÄror slÄ svultna krÄkor ned och flyga uti flockar kring myr och mo och hed. En hÀr af vÄta svampar i mossan skimrar rödt, och cspens fina bladskrud har lÀngese'n förblödt.
I björkens spÀda hÀngen slet vinden oförsynt och sÀnde ut i rymden ett regn af gyllne mynt. Nu fÄr sin sommarfÀgring i spillror björken se, dÀrunder slumrar kanske en sagans Danae.
I vÀgens stela lera vi gÄ i sakta takt. PÄ taflan rundt omkring oss vi ge i tysthet akt. En outtalad tanke jag af din blick förstÄr. Den tycks med vemod sÀga: det har dock varit
vÄr!
Ebba Falkenberg.
