Ord och Bild: 1894

LITTERATUR.

— namnet är nog så välkändt för den bildade publiken äfven här i Sverige, att det är föga behöfligt presentera det med dess officiella attributer: Professor i filosofi vid Köpenhamns universitet, Dr phil. m. m.

— Två danske vetenskapens män, tillhörande den lefvande generationen, hafva onekligen utöfvat ett icke ringa inflytande på den samtida svenska bildningen. Den ene är Georg Brandes, den oförlikneligt stridbare, banbrytande mannen längst fram i spetsen, som fört in så mycket af europeisk andlig kultur inom våra landamären, och hvilken lärt oss, som kanske ingen annan, huru den moderna människan ser ut och hvartåt denna människas allmänna lifsuppfattning tenderar. Den andre är Harald Höffding, hvilken, äfven han, gifvit

oss psykologisk och etisk kunskap till lifs, ehuru på ett annat sätt och efter en metod, som väl ytterst får anses vara af högre dignitet. Brandes har skänkt oss ett lif-fullt raonografiskt galleri af virtuosmässigt utförda totalbilder. Höffding, som bedrifver sitt arbete inom den rena vetenskapens sfer, har analyserat det allmänmänskliga och gifvit oss en inblick i det komplicerade system af psykiska funktioner, hvilket närmare röjer sig i detta i viss mening dolda, men likväl så reala något, som kallas en människas själslif. Och han har härtill så varit den rätte mästaren, att en mängd svenske män och kvinnor villigt torde erkänna, att de knappt kunnat önska sig någon bättre lärare i lifskännedom och att en god del af det, de veta om modern vetenskaplig psykologi och etik, det veta de just genom Höffding. Men den, som en gång låtit sig undervisas af Höffdings skrifter, bland hvilka hittills hans Psykologi i Omrids paa Grundlag af Erfaring och Etik, en Fremstilling of de etiske Principer og deres Anvendelse paa de vigtigste Livsforhold utgöra hufvudarbe-tena, han drages ock med en säregen sympati till den människa, som i dessa nedlagt icke blott sina tankar, utan ock åtskilligt af rik känsla och ädel hug. Höffdings arbeten höra till dem, bakom hvilkas blad läsaren ovillkorligen konstruerar fram författaren och härvid danar sig en människobild af lödigaste halt. Det är ett par drag hos denna bild, hvilka äro omisskänneliga. Det ena röjer en i ordets fulla mening ren sanningskärlek, ett lefvande intresse' att, med fullkomlig frigjordhet från ali dogmatism och utan några som helst bitankar att rädda och bevara allehanda vedertagna »eviga och okränk-bara» sanningar, söka vinna kunskap om verkligheten. Det andra återspeglar en karakterens humanitet och finhet, hvarom Björnstjerne Björnson gifvit det vittnesbördet i en anmälan af Höffdings Etik, att »Forfatteren er utvifvelsomt en af de ædleste Personligheder ibland os». Höffding är då en »übermensch» efter sin fason, visserligen ingen variant af intelligens-snobbtypen, men en bland de i viss me-