Sida 389
FrÄn rimkrönikans tid.
Af
Selma Lagerlöf.
n gammal riddare och hans hÀst kommo sida vid sida vandrande framÄt vÀgen. HÀsten gick alldeles olastad, men riddaren bar full jÀrnrustning, stort lÄngsvÀrd, spikklubba och ett par lansar. Ytterligare slÀpade han pÄ hÀstens sadel och remtyg.
Riddaren hade ett radband mellan hĂ€nderna samt gick och mumlade böner. Han var en botgörare, och fast den last hans kropp stönade under var stor, var den dock lĂ€tt buren mot den börda, som tryckte pĂ„ hans hjĂ€rta. Ty hans sjĂ€l, som han under alla lifvets Ă„r lĂ„tit begĂ„ mĂ„nga synder, hade rest sig emot honom nu pĂ€ hans gamla dagar. »KĂ€re, Ă€r detta rĂ€tt?», sade hans sjĂ€l till honom. »Du lefver blott för att fröjda ditt kött, men dĂ€rom, hur det skall gĂ„ mig, spörjer du intet. Ăndock skall ditt kött snart förvissna i grafven, och dĂ„ ej mer veta af hvarken hugnad eller sorg, men jag mĂ„ste evinnerligen lida.» Sedan riddarens sjĂ€l sagt detta till honom, hade hans hjĂ€rta burit pĂ„ dödens skrĂ€ck och domens fasa. Och han hade sökt munkar och prĂ€ster, och de hade rĂ„dt honom att pina sin kropp för att fa fred med Gud.
Men detta lyckades riddaren ganska illa. Botlifvet passade honom ej. DÄ han började dÀrmed, var han en stark obruten man, men sedan han bedrifvit det ett par veckor, kom Älderdomen raskt öfver honom. HÀnderna blefvo skÀlfvande, ögonen rinnande, ryggen böjd, underkÀken slapp. Hela dagen gick han i bistert lynne, och det var styggt att se, hur hans strÀnga ansikte, som var vÀl genomfÄradt af mödor och lidelser, sökte antaga fromhetens smil och ödmjukhetens fridsmin. leke ens den goda hÀsten mÄdde vÀl af detta lif. Han hÀngde med hufvudet lika sorgset som hans herre och slÀpade sig sÄ sakta framÄt vÀgen, som om han ej kunnat gÄ.
En dag mötte riddaren den Àdle marsk Torgils. Han sprÀngde fram ur det dammoln, som hans hÀsts hofvar upprört, sÄ glad och skön som dagen, dÄ den rider ut ur nattens borg. Farten förde ut manteln, vinden lekte med plymen, solstrÄlarna glittrade mot harnesket. Den gamle riddaren kunde ej lÄta bli att glÀdja sig Ät synen. Dock vÄgade han knappt se upp, ty munkarna hade lÀrt honom att hÄlla ögonen fÀsta pÄ marken.
Den gamle hade genast kÀnt igen marsk Torgils pÄ mÀrket, som en af följet
