Ord och Bild: 1894

LITTERATUR.

Om individualismen hos Tolstoi.

i

"f^len lära, som Tolstoi predikar med re-formatorns hela, ogrumlade, starka tro på lärans sanning och med optimistens ljusa, fruktbärande tro på lifvets nybildningskraft, är en, enligt hans åsikt, renad kristendom, en kristendom återförd till stiftarens ursprungliga, oförvanskade mening. Han vill för den skull afkläda kristendomen alla senare tiders tillsatser: de kyrkliga dogmerna, sjukliga utväxter på den friska stammen, de yttre former, stridande mot dess innersta väsen, som påtvungos den, då den införlifvades med staten, blef statsreligion, — de öfvernaturliga element, som införlifvades med den samma redan af dess första bekännare, och hvarigenom de sökte vinna ett stöd för den ännu späda telningen, utan att förstå, att de i och med det samma våldförde sig på dess naturliga växt. Ja, han vill som en förfalskning, en missuppfattning bortskära hela den sida af kristendomen, som hittills varit den väsentligaste för dess bekännare, nämligen odödlighetstron, tron på ett lif efter detta med straff och belöningar eller med fortsatt utveckling, tillfällig nedåtgång. Hvad återstår då för Tolstoi af den kristna läran? Det återstår en samling moralbud, råd och anvisningar för det praktiska lifvet, ideela mål för de mänskliga sträfvandena, en jordisk lyckolära, som fått sitt klaraste och fullaste uttryck i Kristi bergspredikan. Han upprepar det gång på gång: kristendomen är icke en mystisk lara om öfvernaturliga ting, den är en praktisk sedelära, ett rättesnöre, ett vägledande ljus för människorna i detta deras jordiska lif, det enda, som de känna.

Det är dock icke allt. Dessa moralbud utgöra dock icke kristendomens hela innehåll. De äro snarare det förgängliga skalet om kristendomens oförgängliga kärna, hvilken, då den blott funnit sin rätta jordmån, skall växa till ett härligt träd, mäktigt af en oändlig utveckling. Och denna kärna, den är en fullständigt ny lifsuppfattning, en lifsuppfattning af högre art än någon af dem, som hittills legat till grund för människornas vilja och handlingar. Dessa föregående lifsuppfattningar hafva, säger Tolstoi, varit tvänne: den, som är utmärkande för människorna på det dju-

riska stadiet, och som sätter tillfredsställandet af de personliga drifterna och begären som lifvets mål; den som är utmärkande för människorna på det sociala stadiet och som sätter tillfredsställandet af en hel människogrupps vilja som lifvets mål. Nu har kristendomen gifvit den tredje, högre, ja, enligt Tolstoi väl definitivt högsta lifsuppfattningen, enligt hvilken människans lif innefattas hvarken i hennes egen personlighet eller i en samling af personligheter, utan i lifvets ursprung och källa: Gud, och enligt hvilken lifvets mål är uppfyllandet af Guds vilja, som är kärleken.

Det är om denna Tolstois kristna lifsuppfattning, som jag här vill tala. Liksom Tolstoi sökt afkläda kristendomen alla dess mystiska element för att komma till dess verkliga, lefvande kärna, så vill jag försöka afkläda c!en Tolstoiska uppfattningen den mystik, från hvilken han trots allt icke kunnat, kanske icke velat frigöra densamma, för att påvisa hvad jag anser vara dess verkliga innebörd. Det är möjligt, att jag därvid hamnar vid en ny mystik, men jag tror åtminstone att denna skall, så att säga, ligga själfva frågan närmare, vara mera samhörande med den samma. Mystiken kunna vi icke undgå vid dessa de djupaste lifsfrågorna, så länge själfva lifvet är en mystik, men vi kunna komma därhän att låta uttrycket och tanken i det närmaste täcka hvarandra. Det är detta jag anser, att de icke göra hos Tolstoi. Det uttryck, han använder för att klargöra sin uppfattning, medtager ett elerr.ent, som, om äfven väsentligt för honom personligen, dock icke synes mig vara det för den abstrakta idén. Och jag ville söka frigöra denna från den rent Tolstoiska mystiken för att såmedels lättare kunna visa dess samband med andra skenbart motsatta tankeströmningar.

Hvad menar Tolstoi med detta lif i Gud, detta guddomliga lif (vie divine), och, som han äfven kallar det, det allomfattande lifvet (vie universelle)? Det är naturligtvis ett rent religiöst begrepp hos honom, och vi kunna därför icke begära någon klar formulering af det samma. Så snart han vill förklara det, förklarar han det i själfva verket — med det själft. Han säger: det består däri, att vi älska allt och alla, icke för deras egen skull, icke heller af något själfviskt intresse, utan