Ord och Bild: 1894

skara domkyrka. 5 i 5

sådant förhållande synes det mig fullt korrekt, att det nya koret blifvit bragt i öfverensstämmelse med långhus och tvärskepp och således erhållit gotisk karakter.

Tornens öfre delar hafva naturligtvis, dä man icke kunde återställa utseendet från 1780-talet, fått en gotisk karakter. Ej som ett fel mot lagarne för en sund restauration, men som en förseelse mot skönhetens lagar framstår för mig det sätt, på hvilket tornspirorna blifvit satta innanför de fyra uppstigande gaflarne och hörnfialerna. Enligt min mening hade det varit mycket bättre att låta spirorna

stiga upp från dessa gaflar, som nu äro tämligen pmotiverade. Ett organiskt samband mellan mur och spira hade då vunnits, spirorna hade då blifvit kraftigare. Den som haft tillfälle att se de gotländska kyrkornas tornspiror torde förstå mina. betänkligheter med afseende på Skara domkyrkas nuvarande tornspiror.

Kyrkans inre har blifvit dekoreradt i gotisk stil. Bäst af ali inredningen har den af Folke Zettervall konstruerade orgelfasaden tilltalat mig. De nya portalfigurernas stil synes mig något för modern i förhållande till omgifningen.

från yttersta Östern.

Kinesiska dikter öfversatta till portugisiskan af Antonis Feijo.

Skeppet i fjärran.

(Efter Su-Tong-Pö.)

Kring den smäckra galejan morgondimman sig

sänker

skir likt klaraste månglans och likt spindelväf

tunn.

Och det pärlande vågskum, som mot relingen

stänker,

liknar bländhvita tänder i en halföppen mun.

Öfver synranden solen sänder flammande lansar.

I den nytända dagern hafvet skimrar och ler,

skimrar likt blagrönt siden, som bär gyllene fransar,

ler likt den, som var blind, och som helt plötsligt ser.

Fiskarne, där de simma, upp till hafsytan sända

bubblor, som strax förflykta, se'n de glänst en

sekund.

Och af skumkrönta vågor, som till Blomskeppet lända vaggas det, där det ligger vid hållfast ankargrund

Hvad mitt bröst kännes trångt, när i fjärran jag

spanar

denna smäckra galeja, förtöjd med silkeståg vid en leende kust, hvars förtrollning jag anar, men som med bländad blick jag i drömmen blott såg!

Därför längtar jag nu; ty det landet där borta är ett blomland, hvars dofter stämma sinnet till fest, är ett solland, där vintrar vårens tid ej förkorta, är ett fridsland, där sorgen är en aldrig sedd gäst.

Därför sjunger jag nu, full af kval, som mig

kväfva,

och min solfjäder sakta följer tonernas gång. Och så snart jag mot höjden ser en svala sig

häfva,

skall jag be henne föra bort i fjärran min sång.