Sida 310

KONST.

En interview med mig sjÀlf.

KĂ€re vĂ€n, hvad var egentligen meningen med din »Vision», det dĂ€r »stiliserade» landskapet frĂ„n Visby med guldbĂ„tarna pĂ„ — du vet, som fanns pĂ„ KostnĂ€rsförbundets utstĂ€llning? — Det vĂ€ckte ju sĂ„ mycken undran och sĂ„ mĂ„nga frĂ„gor, sĂ„ mĂ„nga hĂ€ftiga Ă„tbörder och bĂ„de glada och elaka skratt. Hvad var din mening? Om det fanns nĂ„gon, sĂ„ ut med den! Klarhet Ă€r af nöden.

— Min enfaldiga och oskyldiga mening var att ge Ă„skĂ„daren en vidstrĂ€ckt och strĂ„lande landskapsvy, en vy, som samtidigt med att den bjöde hans öga stora linier och fulltonande fĂ€rger kunde lyfta hans sinne frĂ„n hvardagslifvet och den nyktra verkligheten till sagostĂ€mning och Ă€fventyrslusta. — SĂ„dan var min mening. Tanken dĂ€rpĂ„ föddes helt naturligt utan ringaste krumsprĂ„ng framför det motiv utanför Visby stadsmur, som — fritt utlagdt och omdanadt i enlighet med den stĂ€mning jag Ă„syftade — bildar stommen i taflan.

— Men hvarför Ă€r taflan hvad man kallar »stiliserad» — i motsats till dina föregĂ„ende som ju tillhöra de »illusoriska»?

— Af tvenne skĂ€l. — För det första ansĂ„g jag mig i en dekorativ, bredt hĂ„llen framstĂ€llning, utan distraherande realistiska detaljer, lĂ€ttare kunna framhĂ„lla och understryka för Ă„skĂ„daren hvad jag hĂ€r ansĂ„g viktigast: landskapets storslagna arkitektonik, den egendomliga, fantasien till flykt inbjudande rytmen i dess linier. Det illusoriska mĂ„leriet vill icke gĂ€rna veta af ett sĂ„dant fritt och egenmĂ€ktigt handskande med tyngdpunkten för Ă„skĂ„darens uppmĂ€rksamhet. I en realistisk portrĂ€ttvy hade Ă€fven motivets oviktigare element mĂ„st mer eller mindre bibehĂ„lla sin naturliga importans. Först i en dekorativ, stiliserad framstĂ€llning gafs full frihet för hvad jag Ă„syftade. — Detta för det första. — För det andra önskade jag -— med tanke pĂ„ den sagostĂ€mning jag nyss talade om — i taflan införa fantasielement (den gyllne flottan), hvilka skulle kunna ge stegring Ă„t de sagominnande element, som redan funnos gifna af motivet i verkligheten. — Och dĂ„ jag, af lĂ€tt insedda skĂ€l, icke kunde studera dessa fantasiföremĂ„l efter naturen och icke ville gifva dem ett blott ungefĂ€rligt, endast den ytlige naturiakttagaren bedragande sken af verklighetstrohet, sĂ„ valde jag

Ă€fven af detta skĂ€l att gifva bilden i dess helhet en hĂ„llning, som skulle kunna möjligast skarpt markera ett afstĂ„nd frĂ„n det »illusoriska» mĂ„leriet. — Stiliserad konst Ă€r ingen ny, men heller ingen död uppfinning. — I en tid, dĂ„ Ă„ ena sidan fantasien pockar pĂ„ att Ă„terförvĂ€rfva sin först-födslorĂ€tt inom konsten och Ă„ andra sidan frĂ„gan om fullt tillförlitliga fĂ€rgfotografier (det Ă€r: möjlighet till skĂ€rpt kontroll öfver den objektiva natursanningen i mĂ„larkonsten) hĂ„ller pĂ„ att fĂ„ sin lösning, torde de stiliserade konstformerna hastigt nog komma till en ny, ovĂ€ntadt rik anvĂ€ndning. — I dessa former Ă€ger mĂ„larkonsten sin »bundna stil» -—-med strĂ€nga lagar, men ocksĂ„ med tillfĂ€lle till »poetiska friheter» som det realistiska Ă„skĂ„dningssĂ€ttet ej tillĂ„ter. Utan dessa former blefve det i lĂ€ngden omöjligt för mĂ„laren att skildra hvad han icke sett eller hvad han kanske sett endast en gĂ„ng och den gĂ„ngen ej med sina hvardagsögon. — Den naturalistiska framstĂ€llningskonsten, för hvilken objektiv natursanning, »illusion», Ă€r och blir numro ett, passar ej lĂ€ngre för bilder, i frĂ„ga om hvilkas former och fĂ€rger Ă€fven fantasien vill hafva valrĂ€tt. Vi Ă€ga en allför rik, alltför nogrĂ€knande och vaken erfarenhet af naturens fenomen, för att ej den minsta osanning eller osannolikhet i en tafla, den ringaste brist pĂ„ studium — Ă€fven i frĂ„ga om en smĂ„sak — skulle förtaga illusionen af det hela. — Inom den stiliserade konsten dĂ€remot kommer den objektiva natursanningen först i tredje rummet; dĂ€r betyder sĂ„vĂ€l den dekorativa som den emotionella bĂ€rkraften i framstĂ€llningen mer Ă€n illusionen. Endast pĂ„ denna, af forntidens stora mĂ„lare redan delvis banade vĂ€g kan vĂ„r tids mĂ„leriska fantasi finna ett rationelt uttryckssĂ€tt.

— BerĂ€ttigas ocksĂ„ bĂ„tarnas förgyllning hĂ€raf?

— Förvisso! HĂ€rigenom, resonerade jag, skall Ă„skĂ„daren genast inse omöjligheten af att bedöma taflan frĂ„n samma synpunkt eller medelst samma jĂ€mförelser, han varit van att anvĂ€nda i frĂ„ga om realistiska mĂ„lningar. Han skall genast inse, att det hĂ€r Ă€r frĂ„ga — icke om trogen naturĂ„tergifning, icke om en illusorisk spegelbild, utan om dekorativ verkan och poetiskfantastisk stĂ€mning. Af samma skĂ€l stegrades i bilden hafvets fĂ€rg till ett sydlĂ€ndskt blĂ„tt; blommornas gula glĂ€ns stĂ€rktes i proportion dĂ€refter; kullarnas mörka grönska gjordes Ă€nnu

Skannad sida 310