Ord och Bild: 1894

om marguerite gautier.

431

oss bilden af en egendomlig konstnärsnatur, och det har förut blifvit sagdt, att hon icke försmår något af konstens medel, ja, att hon äfven kan skatta åt det banala. Men hennes personlighet är så full af temperament, så stark och så intresseväckande, som hennes konst är beundransvärd. Hennes storhet ligger i den energi, hvarmed hon tolkar, hvad Shakspeare genom Hamlet kallat för »hvirfvelvinden i en lidelse». Och hon är bland de få nordiska skådespelerskor i våra dagar, som, utan att hafva tillgång till musikens internationella språk, ägt energi och talang nog att göra sig gällande äfven utanför gränserna af sitt eget modersmål.

Gustaf af Geijerstam.

Om Marguerite Gautier

(efter Ida Aalbergs uppträdande).

Bref till en ungdomsvän.

in gamla skuld till dig, du tåliga björn, har nu stått obetald — låt mig se? — ända från år 1849, då vi, tvenne svärmiska ynglingar, hvar i sin vrå . och enligt hvar sin metod studerade den där nyutkomna underliga romanen af Dumas den yngre, »La dame aux camélias». Se här dock, sent omsider, full likvid åt dig och — som du snart skall finna — med ränta på ränta.

Ty, ja, käraste gamle kamrat, du hade rätt och jag i allt väsentligt orätt vid våra långa hetsiga debatter om dikten. Den var, som du så trohjärtadt vågade påstå, en äkta själshistoria —; det har nu på blott några timmar en lång, finskbrytande skådespelerska lärt mig ångerfulle att själf se och höra. Vill du tro mig? Jag hör allt emellanåt ännu, när jag blir ensam, de oemotståndligt öfvertygande ljuden. Du vet, sådana där konsonantljud som — hur tydligt de än komma — icke stötas fram såsom i det hvardagliga talandet, nej, rent musikaliskt bäras fram på den flytande vokalen, så som man talar endast under trycket af högsta sinnesrörelse, när själen vakar lik ett omutligt vittne öfver alla ens ord. Jag hör dem i denna stund: en halft undertryckt sång, som snyftar, skrattar, utmanar, bönfaller, gråter i den ärliga stäm-

man, medan kring ljudförnimmelsen tillika smyger sig det lefvande minnet af gestaltens otaliga, veka och dock meningsfulla, öfverlåtna och dock måttfulla rörelser. Tillsammans gifver detta — äfven nu, i minnet — en rent naiv bikt af hela det själsarbete och af den själ, denna i motsägelsernas band snärda men goda själ, som konstnärinnan åtagit sig att lära oss känna.

Man påstår henne i skaplynnet af sitt spel erinra om, dels Sarah Bernhardt, dels Eleonora Duse, Om så är, nå, så mycket bättre för dem, åtminstone i denna roll. Den kan — hvad själssidan vidkommer — ej gifvas fullare, verkligare, mer sägande. I mindre väsentliga delar, sådana möjligen som skola i detalj förete kurtisanens tvära lynneskast och hvardagsbeteenden, antager jag, att andra framställarinnor nått längre. Men hur försvinnande små förefalla ej jämförelsevis dessa slags ofullständigheter, om de än komma att af en sträng revisor verkligen införas på Ida Aalbergs debetsida! Förtjänsten, öfver hvarje annan förtjänst, när det gäller detta drama, är emellertid att hafva gripit och ända från grunden tolkat det som stor, djup tragedi: att hafva släppt till just det slags spel, i hvilket kroppen är till. blott för att visa oss in i själens förut ouppdagade och mest kännetecknande gömslen, där varelsens själfva kärna och verklighet finnes. Och mot att den finska konstnärinnan häri är sin stora uppgift vuxen, skall ej en half-dragen anda af invändning kunna göras. Hon har — tvärtom — med sitt oförbehållsamt afslöjande framställningssätt gjort denna arma, höghjärtade, till döds pinade Marguerite fullt fattlig äfven för dem, hvilka ej förut förstått henne eller någonsin böjt sig i sympatisk ångest och vördnad för hennes nöd.

Teaterstycket, hvarmed du antagligen försummat att göra bekantskap, är i själfva verket icke — synnerligast icke hvad ex-poséen vidkommer — ett så äkta konstverk som den ursprungliga romanen. Om denna är jag emellertid nu på det klara. Den har fullt ärligt köpt Mr Alexandre Dumas fils hans europeiska rykte. Författaren må sedermera — af finansiella hänsyn eller för att trygga sin ställning som orakel hos »la bourgeoisie correcte» -—■ hafva tillverkat småvisa banaliteter i hur långa banor som helst och ideligen,