Ord och Bild: 1894

NÅGRA DAGAR 1 SALZKAMMERGUT.

367

solens strålar och upptill sluta i en mängd olika formade toppar. Under oss plöja svanor stolt den klara vattenspegeln; några nätta båtar glida ljudlöst fram, rodda af fina, handskprydda händer, och andra ligga inbjudande till reds att föra oss ut på sjön.

Stiga vi upp för de ingalunda väldiga höjder, som i norr omgifva staden och öfvergå till en bördig slättmark, så vidgar sig rundmålningen, men dess bilder blifva i det hela oförändrade.

Af Salzkammerguts sjöar återstår mig nu endast den mellan Mondsee och Traun-

see belägna Ätter- eller Kammersee. Men då min trogne följeslagare Bædecker påstår, att denna sjö, om än den största af dem alla, dock står de öfriga efter i skönhet, så vände jag den stolt ryggen. I Gmunden tog jag afsked af Salzkam-mergut, och öfver Linz gick min väg till Österrikes hufvudstad. Salzkammergut var mig nu ett minne blott, men ett minne af det angenämaste slag, ett minne, som manar till återkomst, men då för längre tid än de få dagar, jag nu kunde ägna däråt.

prömd lycka.

Ur mitt fattiga, mörka lif, ur min ensamhets långsamma natt höjer jag sängen om dig, mitt vif, min furstligt glimmande skatt. Med flygande pensel jag målar din bild i drömmarnes stund, ■en bild af skimmer och strålar på furuskuggornas grund.

Af tranbärets friska glöd din mun är smäktande varm. Som finaste mossa, hvit och röd, förtona din hals och barm. Af björkarnas höstguld lånad är färgen jag ger ät ditt hår. Men din blick har en leende trånad, som aldrig jag gripa förmår. —

Din väg är i glans och ljus, som af strängaspel bäres din gång. Men jag drömmer, du älskar skogsnattens sus och de grönskande vildsnårens sång;

från fester, prunkande tomma, från njutning, som tröttar blott, du längtar till strå och blomma i glömskans och tystnadens slott. . .

Och en dag, när din håg är het

och tviflen ej mer förmå,

du kommer själfmant den stig, som du vet

att du aldrig åter kan gå.

Mitt jubel till mötes dig sjunger,

mitt hjärta till mötes dig slår.

Vi smälta i kärlekens hunger

tillsamman för lifvets år. —

Ur mitt fattiga, mörka lif, ur min ensamhets långsamma natt ropar jag stolt: vill du heta mitt vif, så axla min ringhet gladt! Din fägring skall rikast smycka i bröllopskvällen vart bo; din hemgift heter lycka, din morgongåfva ro.

Axel Karlfeldt.