Ord och Bild: 1894

fortbildat orkestermusiköfningar i flere städer. De fyra förnämsta städerna ha stående orkestrar af betydenhet. En »musikförening» i Helsingfors uppehåller, med stöd af statsanslag, en högt utvecklad musikskola. — Den fmska tondiktningens främsta namn är Pacius, hvars opera »Kung Karls jakt» 1852 uppfördes af amatörer i Helsingfors och fyra år därefter på K. operan i Stockholm, — icke som förf. uppger »som festspel vid kung Karl XV:s kröning» (då uppfördes den för 19:e gången) utan på den 1856 regerande konungens namnsdag, Oskarsdagen. — Sången vid de af folkbildningens vänner anordnade sommarfesterna hälsas af författaren med glädje. De äro en märklig företeelse, dessa sångsällskap af arbetare, af bondflickor o. s. v., hvilka för öfningar offra tid och penningar och sedan med friskt mod inträda på vädjobanan vid sångartäflingen inför tusentals landsmän och utvalda prisdomare. De ha tydligen höjt sitt musiksinne öfver »missmodets» nivå.

Den sceniska konsten har långsamt framskridit från resande sällskap och societetsspektakel till icke blott svensk utan äfven finsk teater, ja, den senare växte en tid ut till finsk opera. Men efter sex år måste denna upphöra; teatern lefver ännu kvar med växande originalrepertoar. Hvardera af de båda teatrarna i Helsingfors erhåller årligt statsanslag, den svenska 27,000 mark, den finska 32,000, hvarjemte Helsingfors stad och enskilda konsortier betala bortåt lika mycket. Att den fmska sceniska konsten låter se och tala väl om sig äfven i Sverige, har Arppes trupp nyligen lärt oss under gästbesök i Stockholm och andra svenska städer.

Till sist ett ord om illustrationerna. Bland dem finnas alldeles utmärkta saker och bland dem finnas svagare ting, som till och med hellre kunnat vara borta, men det goda är så öfvervägande, att det ger boken sin prägel. Därför hälsa vi med glädje detta vittne om Finlands andliga och materiela ståndpunkt i slutet af Det 19:e århundradet, och fråga våra svenske landsmän: skulle vi så raskt, som våra finske bröder, kunnat utföra ett sådant verk? Vi våga knappt tro det — minst den, som under årtionden pröfvat den svenska allmänhetens benägenhet att stödja värdefullt illustrerade periodiska organ för konst och bildning. Verkligheten visar icke heller upp ett sådant svenskt arbete som Mechelins eller det nämnda danska verket under Galschiöt's ledning. Men vårt kommer väl.

Låtom oss blott icke vänta, tills vi få gå till verks under lika starkt patriotiskt tryck, som det, hvilket nu framkallat det fmska och det danska.

H. W.

*

"Den lilla kvinnomänniskan" i Axel Lundegårds diktning.

Af våra nyare svenska författare är Axel Lundegård kvinnolifsskildraren par préférence. »Röde prinsen», »La Mouche» och »Titania» äro alla psykologiska analyser af kvinnonaturen, framför allt af den kvinnliga hängifvenheten och förmågan af själfuppoffrande kärlek. I författarens senaste arbete, »Prometheus», framställes äfven en motbild till »das ewig weibliche» — den modärna »kvinnomänniskan», hvarom mera här nedan.

I »Titania» har hängifvenheten nått kulminationspunkten, och om den inte kan rubriceras som psykologisk omöjlighet, kan den åtminstone få namn af psykologisk gåta.

Äktenskap mellan en Titania och en väfvare Botten äro inga ovanliga företeelser, tvärtom. Men de äro så sällan äkta, dessa Titanior, de spela oftast, medvetet eller omedvetet, en smula komedi med publiken. Pucks trolldomsört kan vara af många slag; den kan heta pliktkänsla, resignation, stolthet, fåfänga, den kvinnliga svagheten för martyrglorian, begäret att vilja rädda åtminstone skenet af lycka etc.

Hos herr Lundegårds Titania skall väl trollmedlet, som förhäxat hennes ögon, öron, förnuft och alla sinnen, heta fantasi.

Maria Lindenow (= Titania), denna »djupt känsliga», »intellektuelt begåfvade», »fint bildade», »brådmogna» och »reflexionssjuka» unga flicka, förälskar sig i och gifter sig med en dum, obildad och rå, till och med lastbar man — han är en ohjälplig drinkare — och hon blir fullkomligt lycklig i sitt äktenskap. På sin dödsbädd — efter sju års äktenskap — sörjer hon öfver att icke äga ord nog varma för att tolka sin tacksamhet för den »namnlösa, solljusa lycka» maken skänkt henne.

Detta är »kärlekssagans» hufvudinnehåll, och läsaren frestas att spörja med småbarnen, då de lyssnat till någon vidunderlig historia: »är det riktigt sannt, eller är det bara påhittadt?»

En människas handlingssätt betingas ju af de förutsättningar, som finnas i hennes skaplynne och karakter? — Finnes detta sammanhang i författarens skildring af Maria Lindenow?