Sida 567
LITTERATUR.
Ibsens "Brand".
(Företal till Grefve Prozors Ă€nnu otryckta franska öfversĂ€ttning af »Brand». â ĂfversĂ€ttning för »Ord och bild» frĂ„n författarens manuskript.)
I.
jag för tre Ă„r sedan reste genom MĂŒnchen, gick jag och sökte Henrik Ibsen, denne skald, som vĂ€nner och ovĂ€nner, panegyrister och persifflörer, konsten och karrikatyren och till och med nĂ„gra af hans egna arbeten framstĂ€llt för mig sĂ„som en frĂ€mling för vĂ„rt sociala lif, uppbragt mot vĂ€rlden, betraktande den med en mera inkvisitorisk Ă€n analyserande blick. I sjĂ€lfva verket hade dessa hopade vittnesbörd icke helt och hĂ„llet öfvertygat mig. I hans dramer med deras skandinaviska, pĂ„ en gĂ„ng stridslystna och reflekterande hĂ„llning hade jag sett den skarpa satiren icke allenast mildrad genom kĂ€nslor af medömkan utan Ă€fven nĂ€stan alltid liksom ofrivilligt blandad med ett slags hemsjuk kĂ€nsla, som tillhör grubblande naturer och ger Ă„t dem en sĂ€rskild tjusning. Hans sprĂ„k â för öfrigt af en behĂ€rskad originalitet, personligt utan att vara excentriskt och af en stor rytmisk kraft i prosa som i vers â förrĂ„der en finkĂ€nslig konstnĂ€r, sĂ„ledes en för kĂ€nslointryck mottaglig mĂ€nniska. Jag skulle hafva blifvit mycket förvĂ„nad, om jag icke hos mĂ€nniskan funnit nĂ„gon motsvarighet till den skald, som nu oroar sĂ„ mĂ„ngas inbillning och nĂ„gras samveten.
Denna öfverraskning besparades mig Gud ske lof. Ibsen Ă€r i verkligheten samme man som i sina arbeten. Han har en kĂ€mpes undersĂ€tsiga kropp, som icke har dukat under för Ă„lderdomen och dess brĂ€ckligheter, och man förestĂ€ller sig just sĂ„dan den gamle skalden Egil Skallagrims-son, om hvilken de gamla slĂ€ktsagorna frĂ„n trettonde Ă„rhundradet berĂ€tta, att han, kastande bort sina vapen, störtade sig öfver den fiende, som han hade utmanat till holmgĂ„ng och bet honom i strupen, till dess han gaf upp andan. Skaldens yfviga hvita hĂ„r, hans hyperboreiska ansikte â den breda pannan, de utstĂ„ende tinningarne, de smala lĂ€pparne och den skarpa blicken â tillhöra sĂ€kerligen, oaktadt hans blandade hĂ€rkomst, denna sega och kraftiga norska ras, som en sĂ€rskild, i viss mĂ„n
finsk typ skiljer frÄn öfriga skandinaver. Men detta mÀktiga hufvud kan böja sig vÀnligt, armen utstrÀckas till ett varmt och gÀstvÀnligt handslag, den allvarsamma hÄllningen plötsligt mjukna och förvandlas till en vÀlvilja, en sympati, en diskret och uppriktig hjÀrtlighet, som man icke glömmer. Jag ser honom Ànnu framför mig, betraktande och lyssnande: ett kÀnsligt instrument, som tager intryck af det allra minsta. Tankarne hafva plöjt mindre djupa fÄror i skaldens genialiska panna Àn brödbekymren, och man varsnar i honom en man, som har lidit af att kÀnna för starkt. Det intensiva lif, som lÀses i dessa rörliga drag, Àr helt sÀkert ett hjÀrtats lika vÀl som ett förstÄndets lif. Ett sista vittnesbörd om kÀnslighet Àr hans nervösa och tÀrda, hvita och mjuka hand, nÀstan en kvinnohand.
SĂ„dant var det första intryck, som han gjorde pĂ„ mig. En timme senare erfor jag ett annat, dĂ„ jag sĂ„g honom gĂ„ ensam pĂ„ gatan, med en lĂ„ngsam och afmĂ€tt gĂ„ng och med en förströdd blick och sĂ„ pĂ„fallande frĂ„nvarande frĂ„n allt, som omgaf honom, att jag drog mig tillbaka och hade försyn för att nĂ€rma mig honom, ehuru jag hade att samtala med honom i ett viktigt Ă€mne. Det var en mĂ€nniska ur en annan vĂ€rld och af en annan ras, en som kĂ€nde sig icke hafva nĂ„gonting gemensamt med massan. Det behöfdes ej mera Ă€n att denna snuddade förbi honom, för att enslingen i honom Ă„ter skulle vakna till lif. I detta ögonblick sĂ„g jag i Ibsen en personifikation af den skandinaviska individualismen, hvilken hans arbeten förkunna och lĂ€ra oss att förstĂ„, och som jag sedan lĂ„ngt tillbaka kĂ€nde till. DĂ„ jag tillbragte nĂ„gra Ă„r i Skandinavien, mötte jag mĂ€n och kvinnor af alla samhĂ€llsklasser, som innerst i sin sjĂ€l hafva en helgedom stĂ€ngd för inflytelser utifrĂ„n, dit de ofta draga sig tillbaka för att öfverlĂ€mna sig Ă„t kritisk sjĂ€lfpröf-ning. EnĂ€r de göra detta i moraliskt eller praktiskt syfte, för att blifva bĂ€ttre eller starkare, förstör denna sjĂ€lens öfning icke deras förmĂ„ga att handla â tvĂ€rt om. Betrakta dem och sĂ€g, om de icke Ă€ro handlingsmĂ€nniskor! Liknande naturer finnas annorstĂ€des, i England och i Skottland. Men det, som skiljer skandinaverna frĂ„n deras brittiska anförvanter, Ă€r att hos dem
