Ord och Bild: 1894

32

VERNER VON HEIDENSTAM.

•desägnernas trolland, undermannen, som visste allt och allting kunde och om hvilken i de långa vinterkvällarna männen skulle berätta i täljstugan och kvinnorna i väfstolen. Hufvudet var orörligt framåt-böjdt, och snön föll öfver den bara hjässan, öfver skuldrorna och ryggen och låg i den öppna handen på hans knä som ett hvitt riksäpple.

Sonen räckte den rykiga fyrstickan åt hustrun, och bakom mon ringde klockorna. De ringde allt klarare och djupare. Osynliga andar ryckte dem från kyrktornets ekbjälke och släpade dem, ■vacklande under bördan, långt bort i öde-

marken. De slungade dem rätt in bland gastarne i det grå berget. De lyfte dein genom snöyran upp i molnmassorna och buro dem åter tillbaka öfver de frusna vikarna samt upphängde dem på nytt i tornet, där de sakta och fjärran förlorade sitt döfva mål och med kvinnligt kärleksfulla röster välkomnade gryningen.

Illa gick det honom också nu, därför att han skulle'göra allt så mycket klokare än andra, sade sonen, men de döda fick far ändå se på julnatten.

Därefter lyfte han tveksamt skinnmössan från hufvudet och begynte bedja.

Mitt fosterland.

Efter Lermontov.

.Mitt land jag älskar, fast på eget sätt —

.hur än förnuftet pockar pä sin rätt:

ty blodbesudlad äras ruttna prakt

■och själfgod stolthets plumpa segerskratt

•och nedärfd vantros stjärnlöst mörka natt —

.de ha blott fyllt min själ med hat och med förakt.

Dock älskar jag — hvarför jag vet ej själf —

se slätten ändlöst vid i stumhet bida,

.se höstens storm med furuskogen strida

.och vårens flöden vidt kring öfversvämmad älf.

•Om natten ilar jag på bondekärran

iängs öde hedar emot öde byar hän

/och gläds, när uti mörkret mellan kala trän

ett stugufönsters ljus mig vinkar uti fjärran.

Jag röken ser från svedjelandens mull

och furorna, som njuta hvilans lön,

och silfverbjörkarne på kullens krön,

som ramas in af åkerfältens gull.

Och med en fröjd så innerlig, så djup,

jag blickar hän mot fält och skogar,

där öfver låga hus och fyllda logar

de gråa halmtak hvälfva sig på stup.

Jag ville se min hembygds ungdom stimma

och höra dansens tramp kring blomprydd stång,

jag kunde lyss till grånad morgontimma

på druckna bönders tafatt ystra sång.

Bengt Lidforss.