Sida 518
Fru Anna Maria Almqvist.
Sveriges modernaste diktare.
Carl Jonas Ludvig Almqvist,
född i Stockholm den 28/11 1793, död i Bremen 26/9 1866.
IV.
PĂ„ intet omrĂ„de blef denna vĂ€ckelse af sakernas verkliga inre, denna Umwerthung Ă€ller Werthe, sĂ„ uppskakande för tidsmedvetandet, som nĂ€r Almqvist behandlade den för honom centrala frĂ„gan, Ă€ktenskapsfrĂ„gan. Han uttalade dĂ€r för ett halft sekel sedan allt det djupaste, som i norden blifvit yttradt under de sista Ă„rtiondenas diskussion i Ă€mnet. Före Almqvist hade endast tvenne hans landsmĂ€n â de ende, som i flera riktningar starkt pĂ„verkat honom â talat om kĂ€rleken mellan man och kvinna som lifvets största innehĂ„ll. Desse voro Svedenborg och Thorild, hvilka med Almqvist dela ödet att i lifvet ha varit förstĂ„dda endast af en liten, hĂ€ngifven skara, att af den stora massan förkĂ€ttras, och att efter döden ej hvila i hemlandets jord.
Det har framhĂ„llits, att Almqvists saknad af personlig lycka i Ă€ktenskapet skulle framkallat hans angrepp pĂ„ Ă€ktenskapet i allmĂ€nhet. Almqvists dotter, som var 21 Ă„r, dĂ„ fadern lĂ€mnade Sverige, har berĂ€ttat mig följande om förĂ€ldrarnas Ă€ktenskap. Almqvists hustru, Anna Maria Lundström, var dotter af en frĂ„n bondestĂ„ndet utgĂ„ngen bryggare i trakten af Antuna, den landtegendom, som Almqvists far Ă€gde. De bĂ„da makarne Lundström dogo kort efter hvarandra i lungsot, och deras fjortonĂ„riga dotter togs till Antuna pĂ„ den unge Love Almqvists bön. Han kĂ€nde ett stort medlidande för hennes ensamhet, och under den tiden, ja, hela sitt lif sĂ„g hon upp till honom som till ett högre vĂ€sen. Han var blott nitton Ă„r, dĂ„ han i hemlighet trolofvade sig med den unga flickan, som pĂ„ Antuna intog halft en tjĂ€narinnas, halft en fosterdotters stĂ€llning. Hon hade ett djupt och starkt sjĂ€lslif, var en vemodig, med aningar och oro fylld natur; sĂ„g allt i mörkt, dĂ„ han sĂ„g i ljust. Hennes kĂ€nslolif var bundet i sina uttryck, i synnerhet genom medvetandet om luckorna i hennes bildning. Hennes hĂ„g lĂ„g alls icke Ă„t det praktiska. Hon hade ringa förmĂ„ga att hushĂ„lla, sĂ„ att penningar blefvo dryga, eller ordna sĂ„, att hemmet fick den prĂ€gel af vacker trefnad, som Almqvist var sĂ„ kĂ€nslig för. Och hur ömt hustrun Ă€n sökte omhulda honom, huru lĂ€tt hon i sin stora kĂ€rlek kunde dött för honom â att i hvardagslifvets smĂ„ting visa den mjuka lĂ€tthet, det omedelbarhetens behag, som mannen Ă€lskade, detta förmĂ„dde hon icke.
Hennes egentliga hÄg var för lÀsning, och hon skyndade alltid att stöka undan de husliga göromÄlen, för att fÄ tid att höra mannen lÀsa högt i hemkretsen, eller samtala med de vÀnner, som samlades i hemmet. DÄ förÀldrarne utbytte sina tankar, mÀrkte emellertid dottern, att de sÀllan möttes i ett helt förstÄende, och att fadern dÀrför ofta kÀnde sig ensam. Almqvist delade dock ej sina umgÀngesvÀnners misstag, att man med hans hustru endast borde tala om hushÄllsÀmnen, hvilka hon tvÀrtom fann ledsamma. Under mannens inflytande hade hon utvecklat sig till verkligt intellektuella intressen, men hennes intelligens, klar och föga rik, hennes icke mycket sammansatta temperament voro ej stÀmda i samma ton som hans. Han lÀste ofta upp för henne hvad han skrifvit, och rÀttade sig ej sÀllan efter hennes omdöme. Dottern sade sig aldrig ha funnit honom brista i aktning för modern, och Àfven dÄ denna visade oförstÄende, föll det
