Ord och Bild: 1894

4 6

ROBINSON.

girige, den alltid vakne iakttagaren, som ständigt är stadd på forskningsfärd i verklighetens eller i idéernas värld. Men Ehrensvärd var ett snille, hvilket man ej kan säga om alla dilettanter.

Den nya upplagan af såväl Adlerbeths som Schröderheims skrifter är från början till slut jämförd med originalmanuskripten. Ett fyrtiotal hittills otryckta, värdefulla bref, de flesta ställda till Gustaf den tredje, äro fogade till den brefsamling, som afslutade den äldre samlingen af Schröderheims litterära kvarlåtenskap.

Georg Nordensvan.

Ett skalderykte.

Es ist unbedingt ein Zeichen von Wahrheitsliebe überall in der Welt das Gute zu sehen. Goethe. *

Fru Nyblom skrifver så vackert — när hon inte skrifver om Ibsen. Men det är ju en omöjlighet att skrifva vackert eller ens förnuftigt om sådant, . som är för en själf alltigenom antipatiskt, sådant som råkat bli ens »bete noire» för lifvet. Månne, det ej då vore så godt att alldeles vända sig ifrån det, när man ingenting antagligt har att säga om det — annat än åt dem som stå rent utanföre:

I sin förra Ibsenstudie, om Vildänden, gick hon icke utom ämnet. I den uppsatsen gjorde ock — ganska riktigt — alltsammans intryck af rena, rama oförnuftet.

Nu åter, i litteraturafhandlingen »Ett namn», upptager Ibsen sammanlagdt blott circa fyra spalter. De öfriga tio innehålla idel goda och träffande anmärkningar, såsom: om Thackeray; om Burns, Heine och Björnson; om Shakspeare; om kännemärken på lyrisk och dramatisk diktkonst; om lättheten att få publikums litterära tycken vända än hit än dit; om poesiens väsentliga uppgift; och så återigen om Shakspeare; ---

och så återigen om publikens estetiska vankelmod —. Kort sagdt, här är en frispråkig och roande profkarta af väl sagda allmänsanningar. Jag antager till och med om de läsare, hvilka äro med afseende på

* Mottot öfver Fru Nybloms nya upptäcktfärd bland Ibsens verk, under hvilken hon blott lyckats »überall das Schlechte. zu sehen». (Ord och bild 2:a årg. sid. 514.)

Ibsen fullt opartiska — som således icke alis känna till honom —, att de samtligen skola nog angenämt fängslas af dessa geniala meddelanden för att äfven kunna svälja som allmänsanningar följande aforistiska utlåtanden om Ibsens skådespel:

att de äro —- ej endast svårfattliga, men rentaf utan dramatisk dialog;

ittan individuelt lefvande karakterer; utan förmåga att väcka medkänsla för de lidande och syndande;

utan humor och — ändtligen — utan skymten till någon diktarens egen positivt ideala åskådning, något som »han vill eller tror eller älskar».

Summa summarum: behållningen af denna vidlyftiga diktande verksamhet finner fru Nyblom vara eller påstår sig fru Nyblom hafva funnit vara den samma som behållningen i sagan om kejsarens nya kläder: »Hvarmed var det han bländade dem? Hvad sågo de hos honom? Där fanns ju ingenting!»

Skulle de opartiske likvisst för ännu några ögonblick tycka det vara betänkligt att utan vidare kontrasignera alla dessa dödsdomar öfver aågot — som de icke känna till, så få de törhända mer nit och beslutsamhet efter genomläsning af uppsatsens (så vidt jag kan se) enda argument, ett icke skolastiskt utan äkta empiriskt argument af följande enkla lydelse: »Man kan genomgående göra den observationen, att de mest osjälfständiga människor alltid äro de, som mest beundra Ibsen.»

En passus af denna sort kallades, tror jag, på latinherraväldets tid »argumentum ad hominem», och man har ofta funnit just den formen med framgång använd så väl före som efter denna klassiska tid. Visst är, i alla händelser, att metoden i den här nya Ibsenstudien har en lång rad af yfverborna anor — dock företrädesvis kanske från teologiens käraste århundraden.

En illustration häraf kommer mig just nu före. Den är ur Kingsleys världshistoriska roman Hypatia.

Biskopen Cyrillus håller på att rusta den unge munken Filammon för en offentlig ordstrid med den ryktbara nyplatoni-sten, filosofiens kvinnliga förkämpe i Alexandria, Hypatia.

»Cyrillus log ganska välvilligt», berättar Kings] ey.