Ord och Bild: 1894

Sveriges modernaste diktare.

Carl Jonas Ludvig Almqvist,

född i Stockholm den 28/11 1793, död i Bremen 26/9 1866.

VIII.

Andar, hvilkas uppgift det är att spränga former, att rifva ned fördomar, att ställa frågor till det bestående om dess rätt att vara till, kunna icke vara i samma grad uppbyggande, kunna ej på en gång lösa själarnes böljor och på nytt kristallisera dem. Almqvist lade också själf föga vikt vid sina praktiska förslag, ty han var starkt medveten om sin egentliga uppgift: att vara den store brottslige, som samtiden korsfäster och eftervärlden följer. Och det behöfves, att en Ariman någon gång gör sig till väckare af tingens sanna väsen. Det är ingen fara, att världen blir yrvaken, att människorna förlora lusten att följa den historiska utvecklingens breda väg eller förmågan att sätta nya lappar på gamla kläder, den utmärkta färdighet, som hindrar oss att någonsin uppträda i naturtillståndet, under det vi växa ur en andlig habit och ännu ej hunnit få en ny färdig. Där Ariman får en lärjunge, har Ormuzd tiotusen, och erfarenheten visar oss, att det bland annat är genom dessa, som »es ist dafür gesorgt, dass die Bäume nicht in den Himmel wachsen» — hvilket med afseende å svenska vanor kan tolkas ungefär så: Gud ske lof för trädgårdssaxarne!

Det är egentligen bland ungdomen Ariman får sina anhängare.

Almqvist älskade ungdomen och fick denna kärlek mångdubblad tillbaka. Han älskade ungdomen, emedan han kände, att denna ännu hade själ, att den icke »nedsvalt hjärtat i magen», att den, som han, ville väsendet af tingen och var en hatare af skenet. Och ungdomen älskade honom, emedan den kände, att han hos den sökte, framkallade, vårdade anden, hvilken annars hela lifvet sträfvade att kväfva i former.

Genom sitt väsens stora blidhet och godmodighet, sin menlösa, naiva tro på människornas natur, på sina vänners förträfflighet, sina idéers förverkligande, förblef Almqvist hela sitt lif en barnslig och optimistisk ungdom. Hans dotter skildrar hans hvardagslynne som ljust och jämnt. Han kunde skämta fint, och var stillsamt glad men aldrig yster, aldrig road af dryckeslag — han var tvärtom en anhängare af sin tids rimliga nykterhetsrörelse, i hvilken han såg en andens seger öfver materien, och han drog sig alltid bort, då skrål eller råhet förekom. Men han var allt utom asket, han var tvärt om stor vän af måttfull njutning, med utprägladt sinne för trefnad eller otrefnad. Han yttrar själf: »Det lilla i lifvet, när det icke finnes, gifver det oss tycket af, att något omätligt stort saknas, men när vi besitta det, kännes det som nästan ingenting. Trefligheten är en färglöshet, som innehåller all färg». Trefligheten för Almqvist i sällskaplig mening var att i sitt hem samla de nära vänner, som ville tala allvar, ungdom, som kunde eldas, och barn, som förstodo att leka. Dottern berättade: »Vid sin kaffekopp eller med sin pipa kunde min far i ensamheten sitta stilla långa stunder och fick då ett djupt inåtvändt uttryck, men för oss barn, våra önskningar och vårt välbefinnande blef han lätt vaken. Hans kvicka, blixtrande infall kommo ofta fram, på hans dämpade sätt, i hemlifvet; men han var blyg, tyst, nästan omöjlig i större samkväm. Dess mera kunde han elda i