Ord och Bild: 1894

från Skansens djurvärld.

Af Paul Rosenius.

Med 9 teckningar af Bruno Liljefors.

r-, SK—_

Dof hjortar.

å »Skansen», fristaden för det svenska lifvets förgångna former, har man äfven gifvit rum åt en jämförelsevis oföränderlig del af vårt fosterland —- dess djurvärld. Dit har man sålunda samlat representanter för det lif i djurhamn, som sedan urminnes tider, mer och mindre fördoldt, lefvat och lefver inom våra gränser.

»Känn dig själf», så lyder den fosterländska maningen. Tagen i sin vidaste mening bjuder den oss lära känna äfven våra djur. Låtom oss alltså göra en rund däruppe i »Djurgårdens» djurgård!

Vi gå öfver den öppna planen till vänster, hälsade af ett lika hest som energiskt skällande af de små lurfviga lapphundarne, som stå bundna vid lappkåtorna, »på vakt för fosterlandet». Där reser sig »Renberget», hvarifrån Petrus Waldenström i fjor talade till folket. Äfven renarne gå dit ibland — men de hälla sig helst nere i bergets skuggsida. Där ligga de i flock, slött idislande. Ett stycke hårdt bröd kan möjligen locka dem fram till stängslet. Det är något härdadt att ej säga hårdt öfver dessa tjockpelsade gäster från myggornas och snöfältens land. Den gamle tjuren sätter

stundom litet lif i taflan. Han kurtiserar korna och spänner emellanåt till hankalf-varne med en spets af sin vidtfamnande krona.

Längst ned till vänster, där backen sluttar under träd och buskar, ha dof-hjortarne sin undangömda inhägnad. De ha sina krubbor, fyllda med foder, och sitt lilla eleganta boningshus med inbjudande halmtäckta golf. Men midt i inhägnaden stå några förföriskt knoppande lindar, hvilkas omgifvande stängsel påminna dem om den härda sanningen, att hvarje lustgård har sin förbjudna frukt.

Följa vi sluttningen förbi klockstapeln, komma vi till räfvarne. De ha ett stort stenkummel till sitt förfogande med rum och gångar mellan stenarne. Somliga ligga uppe och sola sig, i ring, med nosen instucken i svansen. Vid vårt besök vända de långsamt på hufvudet, lägga öronen efter kroppen och se nervösa ut. Andra promenera omkring, kisa och grina mot solljuset, kasta en förströdd blick bortåt grannburarne eller efter de skällande lapphundarne eller göra en titt under stenarne, om tilläfventyrs någon matbit där skulle glömt sig kvar. Det ligger en osminkadt trist stämning öfver sällskapet, och man skulle känna medlidande med dem, om man blott kunde få tag i en enda ärlig glimt ur deras ögon. Men det är något rent af fräckt opersonligt och oåtkomligt i deras blick, som håller en hård. Eller kanske det är något stort och stolt, som aldrig låter dem bli sentimentala och aldrig låter dem bevekas till förtrolighet mot människorna, som fått dem i bur och gå och roa sig på deras bekostnad. Hur som helst, tråkigt ha de. De ha tröttnat på att skåda bort