Ord och Bild: 1894

EN SYN.

311

»Lofvad vare Jesus Kristus», helsade han.

Och jag svarade: »Lofvad vare han i evighet.» Så gaf jag honom brödet med de orden: »Bed att de dödas själar måtte hvila i frid.»

»I seklernas sekler», mumlade han och bugade sig ännu en gång ända ned till marken.

Hjärtat lyfte sig i mitt bröst, och det föll som länkar från mina fötter. Jag vände. och gick uppåt allén, men då kom det öfver mig, att jag måste se mig om efter honom, som tagit min börda. Jag gjorde så, jag vände mig om: allt var stilla. Jag hörde icke stegen, jag hörde icke klapprandet af kryckkäppar, men marken tog till att skälfva, träden lutade

sig intill hvarandra, och luften hvitnade af skräck — ban var där icke, han var försvunnen. Då började jag springa, men icke ensamt jag, ty vägen rullade som en flod under mina fötter, och allting följde mig — gräset, träden, fåglarna och luften med sin tysta fasa. Det sträckte sig händer efter mig, och jag ville skrika, men jag kunde icke, ty intet gaf ljud. Jag ropade bara i mitt innersta, och ropet fyllde vidderna, och jag stannade och vacklade och föll, icke som en lefvande, utan som ett ting, som slås till jorden . . .

En timme senare hittade man mig af-svimmad utanför slottstrappan, och några dagar därefter lämnade jag Krzywczyce. Men efter den morgonen har jag aldrig mer sett panna Jadwiga.»

Frihet.

ÆMft finns en frihet utaf högre värde évm än dagens hugskott, själfsvålds fagra hölje, som i sitt vanvett fred och ordning mördar,

den frihet menar jag, som lydnad lärde, som flyr likt pesten onda lustars följe och pliktens bud med helig trohet vördar.

Som först och främst har lärt sig själf att styra, mot synden sträng, mot syndam mild kan vara, för egna brister van att aldrig blunda.

En sådan frihet räds ej pöbelns yra men oförskräckt tyrannens hot kan svara: »Jag står här, ty jag kan ej annorlunda.»

Rob. Montgomery-Cederhielm.