Ord och Bild: 1894

TEATER.

/ I nder de första dagarne af denna månad reddes ett sista hviloläger af ovanlig art. I pietetsfull öfverensstämmelse med en af den döda, som skulle hvila där, ofta uttalad önskan, bäddades det lägret med lager, med samlade, förvissnade uttryck för en beundran, som hos dem, som hyst den, alstrats af en samling oförgätliga, oförviss-neliga intryck af den stora, höga konst, hvars segertecken sedan gammalt lagern är.

Den konstnärinna, som lades till evig hvila på denna ärorika bädd, var väl värd, att en hyllning ägnas hennes minne: vi hafva nu ej annat kvar af henne än min-

net af ett stort förgånget. Den stora sceniska konsten, det högre skådespelet i Sverige är i sin helhet ett vackert och stort minne, ej mer; det är kanske ock för den, som tror på ali utvecklings genomförda vågrörelse, en manande framtidsförhoppning; men vi hafva under de senaste åren upplefvat aftonen af den dag, som grydde med Nils Wilhelm Almlöf och fru Erikson, Olof Ulrik och Sara Torsslow, Fanny Wester-dahl, Emilie Högqvist, Aurore Strandberg, Georg Dahlqvist samt Gustaf och Helfrid Kinmansson, den dag, hvilkens middagsglans bländande hvilar öfver Elise Hwassers lifsverk. Den ena efter den andra af dessa stjärnor har slocknat, några med Elise Hwasser samtida stjärnor hafva som hon dolts af moln för våra blickar, innan de slocknat: Edvard Swartz och Axel Elmlund, hennes båda förnämsta motspelare lefva ännu, men utöfva ej längre sin konst. Och nu är det natt i den högre, allvarliga skådespelarkonsten > dödstyst, molnhöljd natt, utan stjärnor och tills vidare utan morgongryning till nästa dag.

* * *

Det har varit få af våra sceniska artister förunnadt att, efter att genast vid sitt första uppträdande hafva väckt ett mindre vanligt uppseende, sedan under decennium efter decennium i roller, hvilkas antal täflar med och hvilkas skiftningar i karaktär öfverträffa de flesta skådespelerskors, intaga en så oomtvistad hedersplats som sin scens och sitt lands förnämsta artist, som det under fyrtio år beskärdes Elise Hwasser.

Den 19 januari 1849 gafs å kungl, teatern för första gången Johan Jolins »Barnhusbarnen eller Världens dom». Fru Charlotte Almlöf, Nils Vilhelms hustru och Knuts styfmor, spelade grefvinnan Leonora; i tredje akten begifver sig denna, åtföljd af sin kammarjungfru Magdalena, på en promenad till